Är jag delaktig i dårskapen?

Jag känner mig inte det minsta delaktig i det vansinne som pågår i denna värld just nu. 

Eller i alla fall vill jag inte vara delaktig i ett vansinne som styrs av en politisk elit som helt tappat verklighetsuppfattningen enligt min mening. Jag vill inte ha något att göra med politikerna varken i mitt eget land eller någon annanstans då de driver sådana intressen som bara leder till fördärv. Jag hjälper vad jag kan då det gäller flyktingar och känner visst ett stort behov av att försöka göra något åt denna vidriga situation som vi befinner oss i. Men jag vill på samma gång säga att jag under inga omständigheter känner det som om jag lever i en demokrati eller en fri värld där min åsikt har någonsomhelst betydelse och därför vill jag avsäga mig min delaktighet i denna dårskap som politikerna håller på med - och då syftar jag INTE på flyktingfientligheten utan drivandet av en politik (tillväxtekonomi) som inte är gynnsam för en endaste levande organism på denna planet i det långa loppet. Jag sätter alla stora geopolitiska konflikter på tillväxtekonomins konto. Och värre lär det bli eftersom väldigt få vill diskutera de egentliga orsakerna (att peka finger på Ryssland/USA är inte tillräckligt, det är ju det underliggande systemet som håller deras geopolitiska intressen vid liv).

Men visst är jag delakltig om vi tittar på min livstil: stort hus, två bensin-drivna bilar, datorer och elektronik, utlandsresor och konferenser. Allt jag gör kräver naturresurser och inget för jag tillbaka av det jag tar från moder jord. Skulle jag leva som bonden Frank eller någon som satsat allt på att leva 'off the grid' ja då kunde jag kanske med gott samvete säga att jag inte är delaktig i dårskapen. Som det är just nu är jag enbart en wannabe-odelaktig dåre. Och det är självvalt, ett medvetet val jag gjort då jag valde att fortsätta doktorera och köpa ett hus som inte gör det möjligt att leva ett odelaktigt liv. Jag kunde ha valt annorlunda men då det kom till kritan ville jag inte. Jag ville inte riskera allt jag har (inklusive mina närmaste relationer) för att leva ett odelaktigt liv. Jag  såg alldeles för mycket problem i att bygga up mina egna alternativ just nu (helt ensam) och valde därför att ställa mig i standby och invänta en situation där riskerna är färre och möjligheterna fler. Kommer en sådana dag? Jag hoppas, men även här tvivlar jag ibland.

Är jag nöjd där jag står just nu? Ja för jag gör det bästa av min situation. Jag gör allt i min makt att öppna fler ögon så att vi tillsammans kan börja tala om sådana saker som är viktiga för att bli mindre delaktiga. Just nu mäktar jag inte med mer än så. För fast jag bekänner att jag helst av allt skulle vilja avsäga mig allt mitt ansvar som delaktig så går det inte för då avsäger jag mig på samma gång rätten till mitt eget liv.