Kyrktak och makt

I höstas var jag på en kort resa genom sydvästra England. Det jag hade trott att skulle bli en avkopplande helg ensam tillsammans med min man fick inslag av andra intryck som jag sedan dess inte kunnat skaka av mig helt. Vi besökte många platser som har en svårförklarad historia om man följer den officiella och rationella berättelsen om det förgångna. Många saker jag lärde mig på bara två dagar fick mig att stanna upp i stunden och reflektera över verklighetens varande. Vad är det som gör att vi bygger oss ett liv utgående från en viss sorts sanning? Hur skapas verkligheten som vi lever i? Hur skapas förtryck? Kanske jag återkommer till de här sakerna i ett senare skede men vissa av mina upplevelser har i dessa dagar fått en ny innebörd som jag har haft svårt att sätta ord på. Jag ska försöka bena ut mina tankar här för att göra det mer förklarligt för mig själv. Det handlar om mina känslor av kopplingen till det gudomliga.

Under besöket i England besökte vi många gamla heliga platser och också många gamla kyrkor. Här tänker jag bara ta fasta på en av kyrkorna. En av de starkaste upplevelserna jag hade var då jag gick igenom kyrkan i Wells och tittade på de magnifika arkitektoniska takkonstruktionerna i den byggnaden. Vår värd vid ett närliggande airbnb-hus med anor från 1600-talet (och feministisk kamp under franska revolutionen) hade den morgonen förklarat åt oss att Wells kyrka är något alldeles speciellt, att det fortfarande idag är omtvistat hur man lyckats bygga de komplicerade takkonstruktionerna i den kyrkan.

Det som jag insåg då jag gick in i den här kyrkan var att satsningen på sådana här 'skrytbyggen'  handlar också om uppbyggnaden av patriarkal makt. Inne i kyrkan kunde jag känna hur människans litenhet omfamnas av kyrkans storhet. På samma gång infann sig en känsla av vördnad för det heliga och en sorts gudomlig förtrollning då jag tittade upp på de mäktiga takbjälkarna. Tänk att människan haft makten att bygga det här för att kunna dyrka sin gud! Nu efter att just precis sett dokumentären Leaving Neverland slår det mig att kyrkan i Wells måste på sin tid ha utstrålat samma sorts känsla av hänförelse och förtjusning som att besöka en popkonsert med Michael Jackson på 1980-talet. Det var den här sortens begeistran prästerskapet och den begynnande statsmakten behövde för få folk att mer eller mindre frivilligt ge upp sin tro på de gamla naturgudarna och ge sig hän åt Kristendomens predikan. Inne i kyrkan fick jag också en känsla av att taket var det som satte lock på den personliga kopplingen till det gudomliga. Under kyrkans tak var det prästerskapet som bestämde vad som var rätt och fel. Ute i det fria var det kopplingen till naturen som gav människan sitt moraliska rättesnöre och en uppfattning om vad som var sant och falskt. Taket var patriakalets maktmedel för att undertrycka och försvaga matriarkala strukturer i samhället. Det här var både en insikt och en sorts känsla som väcktes i mig just där och då. Svår att förklara men lätt att förstå i stunden.

Bara en dag senare efter den här händelsen besökte jag Köln i Tyskland. Jag kom in sent med flyg från London och tog tåget in till stan från flygfältet. Rakt utanför tågstation stöter jag på samma känsla som jag haft i Wells kyrka. Jag står vid hörnet av den mäktigt stora Kölner domen. Min litenhet är brutal. Kyrkans storhet är ännu brutalare. Känslan av patriarkalets maktutövan infinner sig igen. Det är kombinationen av människans förmåga att skapa gudomlig arktitektur och byggnadens storlek som skapa denna känsla av hänförelse, förtrollning, litenhet, och faktiskt en sorts känsla av trygghet och inre lugn (här kan jag 'vila i guds händer').

Patriarkal makt handlar alltså inte bara  om förtryck och den starkes övergrepp över den svage. Makt handlar också om förförelse, om lockelsen att vilja bli hänförd av den kyrkliga storheten. Efter att ha vandrat runt Kölnerdomen den kvällen insåg jag att det finns inget annat än just gamla kyrkors arkitektur som gör den patriarkala maktstrukturen så konkret och påtaglig för mig. Det går helt enkelt inte att undgå dessa känslor av hänförelse och litenhet när man befinner sig precis bredvid dessa storslagna gamla kyrkor.

Jag hade aldrig tänkt skriva ner berättelsen om mina insikter från att besökt dessa två kyrkor inom loppet av några dagar. Det kändes för personligt och för svårt att förklara. Men så såg jag Notre Dames kyrktag stå i brand i måndags. Och jag såg människornas reaktioner, all denna sorg över en gammal kyrkas brand, och alla dessa donationer från gamla rika gubbar som flödade in för återuppbyggnaden. Jag såg också känslostormarna hos dem som sätter sitt liv på spel för att varje dag försvara det gudomliga i vår natur bortom det kyrkliga och religiösa. Och då visste jag. Mina upplevelser är värda att berätta. De måste bekläs i ord.

Elden uppe i taket på Notre Dame är mer än bara en förödande kulturhistorisk brand. Kyrkans symboliska värde handlar om så mycket mer än bara en sagofigur vid namnet Quasimodo som på något konstigt sätt blivit en nationell symbol för nationalstaten Frankrike. Det handlar om patriarkalets makt som nu så symboliskt och konkret står i brand. Att förstå branden i Notre Dame på det här sättet gör det också lättare för mig att förstå alla dessa känslostormar som just spelar ut sig själva på sociala media. Miljardbeloppsdonationerna är inte bara en symbol för rika gubbars goodwill. Det handlar om att vidmakthålla den gudomliga symboliken och förtjusningen som bara gamla kyrkor kan ge oss. Bilder av ursprungsbefolkningars heliga platser som står i brand kontrasterade med bilder på Notre Dames eldslågor handlar om att synliggöra det som tidigare varit osynligt för oss som vuxit upp med det gudomliga inlåst i arkitektoniska skrytbyggen kallade kyrkor. Det ger oss en möjlighet att reflektera över, ja kanske till med vakna upp till, det gudomliga bortom de av människan konstruerade kyrkorna. Det pekar på maktkampen som pågår precis just nu mellan det gudomliga i matriarkala samhällen och patriarkalets krampaktiga försök att bibehålla sin position som den enda förtrollande gudomliga makten.

När jag nu beklätt mina känslor och tankar med ord känns det fortfarande skrämmande att sätta punkt och publicera. Som jag sa i inledningen till det här inlägget så är det inget som jag kan rationellt förklara. Det är tankar som kom till mig och som vuxit sig starka på grund av elden i Notre Dame. Jag är fortfarande otroligt ledsen över att en gammal kulturhistorisk byggnad just gått upp i rök. Jag har minnen från den kyrkan och jag kan också förstå fransmännens sorg. I vår (kristna) kultur ger kyrkor en grundtrygghet som jag på inga sätt vill föringa. Jag vill inte se fler kyrkor brinna upp. Jag vill att de ska finnas kvar för alltid. Jag  vill tro att den symbolik som förenar människan med det gudomliga är värdefull och behöver omvårdnad också under mäktiga kyrktak. Men med min text har jag velat visa att en kyrka är mer än bara en kyrka. Kanske elden i Notre Dame kan ge oss förblindade västerlänningar en liten inblick i vad som står på spel på platser där vår kultur håller på att utrota det gudomliga genom brutal miljöförstörande verksamhet. Kanske elden kan fungera som en symbol för ett nytt sorts gudomligt uppvaknande.

Och med de orden samlar jag mod till mig och trycker 'plublicera'.

Kyrktaket i Wells:

För stort för oss att se - Tankar om matens (icke-)varande

En sak har länge förundrat mig. Först tänkte jag att jag antagligen bara inbillar mig, att det som förundrade mig måste ha en logisk förklaring, att jag helt enkelt bara inte såg hur saker och ting hänger ihop. Men ju mer jag lärde mig om den här saken, desto mer förbryllad blev jag. Den stora frågan i mitt huvud var: Varför intresserar sig så få forskare inom företagsekonomi för frågor om mat? Nu menar jag inte att maten skulle vara förbisedd i forskningen om olika slags matsystem och deras hållbarhet. Nej, sådan forskning finns det så att det räcker och blir över. Det som jag saknar är att det i grund och botten är mat, och inte marknader eller finansiella derivat, som utgör ekonomins absoluta kärna. Utan mat, inget liv. Utan liv, inget företagande.

Som den amerikanska arkitekten Carolyn Steel (2008) påpekat: mat är liv och genom att studera mat kan vi förstå förutsättningarna för mänskligt liv. Hon menar att mat har blivit en sådan sak som är för stor för oss att kunna se. Eftersom mat finns överallt så tar vi också den för givet. Kanske det här är orsaken till att vi är oförmögna att se kopplingen mellan mat och företagsverksamhet.  Vi är förblindade av matens storhet.

På en geografikonferens för en tid sedan hade jag möjligheten att höra om de utmaningar som Estland stött på när de efter en paus på över femtio år försökt återupprätta fiske som en småskalig näringsgren.  Under Sovjet-tiden var det förbjudet att äga småbåtar för fiske i Estland eftersom många fiskare försökt fly till Finland med hjälp av sina båtar. När det blev lagligt igen att äga båtar fanns det inte längre några farfäder eller morfäder som kände till konsten att fiska. Det är inte en kunskap som går att återta genom formell utbildning, utan det kräver hands-on kunskap. När den gått förlorad så är den borta, för gott. En av konsekvenserna av det här är att det är importerad odlad norsk lax som serveras på restaurangerna längs med sandstränderna, i stället för lokala specialiteter från lokala fiske-entreprenörer.

Medan jag lyssnade på de estniska forskarnas presentation kunde jag inte låta bli att tänka att vi inte är långt ifrån att tappa vår lokala matkunskap här i Finland. Min senaste forskning bland bönder i Österbotten och Nyland har gjort mig medveten om hur svårt det ekonomiska läget är på många bondgårdar just nu. Jag kan inte låta bli att förundras över just precis det här: om vi verkligen vill förstå förutsättningar för företagsverksamhet, varför så lite forskning som stöder förutsättningar för matproduktion, hur mat formar oss och hur vi organiserar vår värld?

Var är alla studier som kunde stöda alla dessa väldigt utsatta gårdar? Jag ser stora luckor i kunskapen om mat som brådskande borde ges utrymme inom alla företagsekonomiska forskningsområden.  Det är inte en fråga som bara berör jordbrukare och jordbruksutbildningen, matens framtida öde berör precis varenda en av oss. Mat är liv, vi är liv,  och utan liv, inget företagande.

  

Den här texten går ockå att läsas i det senaste numret av Tidningen Hanken.

Kan hållbarhet marknadsföras?

Hur skulle du definiera hållbar marknadsföring? Denna fråga fick jag i marknadsföringens kafferum, där jag satt omringad av marknadsförare. En fråga som gav upphov till en smått förlängd kaffepaus för vi hade alla olika synvinklar på vad egentligen hållbar marknadsföring kan betyda.




Själv har jag de senaste månaderna försökt greppa vad egentligen hållbar mat, eller hållbar matproduktion betyder. Det överlappar den här frågan om hållbar marknadsföring. Då det gäller hållbar mat, får man lätt en känsla av att det är miljöfrågor som står i fokus. Men jag har insett att det här inte kanske riktigt stämmer. Hållbara matsystem definieras väldigt ofta utifrån att det ger en balans mellan det ekonomiska, det ekologiska och det sociala. Men min växande insikt har att göra med att jag ser att så länge maten kvantifieras i monetära termer handlar också dess hållbarhet om kvantifierbara monetära värden: är detta ekonomiskt lönsamt? anser kunden att maten är värd sitt pris? - ja då är det hållbart. Glansbilder av en grönare värld räcker inte till så länge slutresultatet kvantifieras i pengar. Det går att omforma marknader så att de ger mer utrymme för mindre destruktiva förhållningssätt gentemot miljön - men i slutändan är det ändå inte miljön som styr processerna, utan det är ekonomin som begränsar vad som kan anses hållbart.




Kan man skapa hållbarhet genom att definiera det, såsom man försöker med standarder och certifieringssystem? Kanske hållbar marknadsföring handlar om just precis det; att definiera själva hållbarheten och att låta definitionen styra processerna. Kanske det är det man menar med hållbar marknadsföring. Men jag har redan tidigare i min forskning kommit fram till att det inte räcker med en stämpel för att skapa garantier för en hållbar värld. En stämpel som på något sätt ska garantera kunden att maten är hållbar är precis lika otillräcklig som en stämpel på pappersprodukter som försöker beskriva förhållanden i lokalsamhällen i främmande länder. Stämplar har en tendens att fungera som skynken, solidifiera rörliga processer, göra dem statiska, framhäva vissa gynnsamma relationer medan de förtäcker andra mindre smickrande aspekter av verksamheten. När en stämpel blivit etablerad är det den som axlar ansvaret medan de som egentligen borde ta ansvar för sitt agerande går fria, på båda sidorna om stämpelns budskap.  Nej, hållbar marknadsföring kan inte handla om stämplar, vare sig stämpel i sig förmedlar budskap om värderingar så som ekologi eller rättvisa. Det är så mycket annat som inte ryms med i det budskapet, som glöms bort, som förtäcks.


Kanske hållbar marknadsföring handlar om att ärligt förmedla sin egen story, sina värderingar, hur ens eget agerande är moraliskt motiverat och på så sätt mer hållbart än alla andra alternativ som finns där ute. Att kunna skapa autenticitet och öppenhet, är det kanske det som menas med hållbar marknadsföring? Jag tänker på hur matföretag nu uppmanas 'berätta sin egen story', för att 'öppna ögonen på kunderna'. Men på vilket sätt värderas hållbarheten i den storyn? Är en berättelse hållbar bara för att den är äkta? För att kunden uppskattar informationen som förmedlas genom berättlsen? För att åhöraren kan knyta an och identifiera sina egna värderingar i det som berättas? Är det hållbart? Kanske. Kanske inte. Berättelser har också, precis som stämplar, en tendens att solidifiera och förtäcka det obekväma, det som helst förblir osagt i de vackra sagornas värld.


Jag återvände från kaffepausen men en känsla av olust. Det är något som inte stämmer i hela tanken om att hållbarhet ska kunna marknadsföras, kvantifieras, definieras, berättas, och bli 'köpt' av dem som drömmer om en hållbarare värld. Hållbarhet är så mycket större än så. Hållbarhet är något som gömmer sig i själva relationerna i ett livsbejakande nätverk av ansvarstagande individer. Hållbarhet gömmer sig inte i vackra glansbilder utan i individens möte med det obekväma, i allt det som helst förblir osagt i glansbildernas värld. Det är bara genom mötet med det obekväma som vi har en chans att bejaka liv i våra egna relationer till omvärlden. Men för att nå den sortens hållbarhet kan inte kvantifiering och distansiering styra våra val som lätt sker då saker och ting solidifieras och 'förs till marknaden' (som ordet 'marknadsföring' låter påskina). Hållbarhet kan inte fungera så länge du och jag är uppdelade i producent och konsument, företag och kund, eller medan vår gemensamma relation till naturen är något som prissätts enligt ekonomiska lönsamhetskalkyler. För att kunna leva hållbart på riktigt behöver vi omdefiniera oss själva och våra relationer till omvärlden. Har marknadsföringen en plats i den relationen? Kanske. Kanske inte. Det är något vi måste avgöra den dagen vi är berädda att axla vårt eget ansvar utöver det som enskilda företag kan erbjuda oss.

Om elbilens förträfflighet

Ibland funderar jag på hur de som kör en grön agenda tänker då det kommer till det här med bilen, och framför allt elbilen då. Tänker de alls på att det nu skapas nya geopolitiska konflikter på områden med de råvaror som behövs för batterierna. Jag tänker främst på litium, men det gäller nog alla råvaror som kommer att behövas för en ny megaindustri. Litium-triangeln i Chile, Bolivia, Argentina är allt annat än konfliktfri. I Bolivia kom Evo Morales till makten delvis för att han stod upp emot råvaruexploatering men han har redan inlett litiumexploatering i Salar de Uyuni. I Chile har det kommit fram hur företagen (främst chilenska SQM, fd general Pinochets svärson är ägaren) om söker tillstånd om litiumexploatering (mest litium fynd i världen har gjorts i chilenska atacama-öknen) betalat stora summor pengar till nästan alla politiker. Lokalbefolkningen blir utan vatten medan gruvindustrin använder kopiösa mängder på en av de mest torra platserna i världen.

Jag har svårt att förstå logiken i hållbarheten med elbilen från det perspektivet. Varför foskuserar man med miljöargumentet enbart på fossilabränslen och klimatförändringar? Behöver vi inte också vatten och en ren natur för att överleva och må bra? Vad är ett transportfordon värt om vi själva inte kan njuta av att ta oss från punkt a till b. Eller tänker man bara att de där naturresurserna kommer sen bara någonstans ifrån, från tomma intet - att gropen i marken som elbilen lämnar efter sig inte drabbar oss. Eller tänker man överhuvudtaget?

Det är något alldeles ofantligt rasistiskt med hur hela den här debatten utspelar sig. För att vi ska kunna fortsätta köra så ska andra minnsann vara beredda att ge upp sitt vatten, och sin natur för oss. För det är vår födslorätt att vara mobila, med egen (el-)bil.

Ibland känns det som om elbilsvurmandet egentligen styrs av vetskapen om att oljereserverna håller på att ta slut - inte för att det skulle på något sätt vara mer hållbart. Varför inte säga det då istället för att låtsas som om man har en högre moralisk agenda. 

Den var debattinlägget med rubriken "Elbilen ga pa kol och monopol", och diskussionerna som uppstod i samband med att den delades på Facebook, som inspirerade mig att skriva ner mina tankar om debatten. Inte heller ursprungsartikeln nämder det geopolitiska problemet, eller att det är lokalbefolkningar världen över som betalar med sitt vatten och sin natur för hela spektaklet.


En belysande artikel om hur ignorant hela diskussionen om 'det vita guldet' går att läsa här : A battle for supremacy in the lithium triangle. Artikeln slutar med att konstatera:


"Bolivia has a long way to go before it challenges Chile and Argentina supremacy for lithium-triangle supremacy. If it continues to open-up, Potosí could someday return to glory."

Potosí - en av de mest omtalade (den första) koloniala gruvdriften där urfolk och afrikanska slavar användes  (och dog som flugor) för att utvinna Silver för den spanska kronan på 1500-1600-talet. Är det faktiskt den sortens 'glory' de gröna elbilsvurmarna drömmer om?

Om att bara "ges" två alternativ och eldrivna drömmar om en grönare värld

Volvo har gått ut med nyheten om att från och med 2018 kommer de bara att tillverka elbilar. Stor nyhet inom den gröna världen. Stor god nyhet. Om man följer det positiva teknokratiska tankespåret det vill säga. Det tankespåret sätter också den vita mannen på en pedestal, glorifierar honom (Elon Musk, anyone?), och får honom att se ut som en hjälte vars övernaturliga krafter (Schwarzenegger, anyone?) som kommer att rädda hela mänskligheten och skapa alla förutsättningar vi behöver för ett bättre liv i framtiden. Jag är egentligen inte förvånad över att den är sorten tankespår finns. Vi lever ju i en värld där tankar om demokrati och öppen dialog utgör grunden för hur majoriteten ser på social samvaro och politisk styrning. I en som kontext bör det finnas utrymme för alla sorters visioner och tankar om framtiden, också teknokratiskta lösningar måste få synas i den dialogen. Det som förvånar mig är hur den här sortens tankar alltmer blir så dominanta att de som följer ett annat tankespår om hur framtiden skulle kunna te sig inte ges utrymme att föra fram sina tankar och idéer. Jag frågar mig, lever vi i en demokrati om det enda sättet vi ges tillåtelse att diskutera lösningar på klimatproblemtiken kan ske genom teknokratiska debatter?

Igår blev just detta dilemma än en gång så synligt för mig då jag försökte reflektera över problematiken som Volvo-nyheten medför tillsammans med andra. Snabbt fick jag höra att några andra alternativ inte finns, jag måste välja, ska jag leva i en oljdedriven framtid eller ska min framtid vara driven av eldrivna lösningar. Något annat finns inte, sades det åt mig. Men jag vägrar leva med enbart två alternativ. Även om det betyder att jag blir åsidosatt i dessa diskussioner som en galning med lite verklighetsförankring så vägrar jag.

 Mina tankar om vart den här sortens lösningar kommer att föra oss och vår planet är nämligen inte värst välkomna just nu. Jag är välmedveten om det. Har varit det länge. För det mesta är det en orsak till varför jag inte orkar engagera mig i diskussioner om vår eldrivna framtid. Jag vet på förhand att det jag har att säga inte är välkommet och kommer att på ett eller annat sätt att delegitimeras. Det gör varje gång fruktansvärt ont att leva med vetskapen att avlägsnar byar bebodda av människor vars livsöden kommer att bli  negativt påverkade, eller inte bara bli men redan är det, inte anses vara tillräckligt viktiga i debatten om den gröna framtiden. För det är ju så att den gröna teknokratiska drömmen aldrig låter sig själv konfronteras med sin egen övermäktiga arrogans. Den arrogansen som bygger på en underförstådd världsordning där den vite mannen (och den vita kvinnan för alldel så länge hon följer den vite mannens tankespår) har rätt att utnyttja alla guds rikedomar på denna planet utan att behöva tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Gud har givit den vite mannen denna planet i gåva för att brukas, himlen kommer att sätta den vite mannen fri från den skuld  han bär med sig till graven när hans eget liv är över. Det vill säga, vi har all rätt i världen att forsätta slakta andras liv bara vi räddar vår egen plats här på jorden från det stundande klimathotet. Andras platser är inte viktiga. Andra problem är inte viktiga.

För att förtydliga mig vill jag ännu berätta vad jag har för problem med den rådande visionen om en eldriven framtid. Den drivs av ekonomiska intressen som i grund och botten inte tar hänsyn till andra sätt att leva med naturen som människan är en del av. För att skapa en eldriven framtid utan att ändra på vårt sätt att leva behövs metaller. Mycket metaller. De här metallerna måste utvinnas från någon plats här på jorden. Det skapar problem på den platsen. Föroreningar, tvångsförflyttningar, förändrade livsvanor som gör människor ännu mer beroende av det ekonomiska systemet och inte naturen som de är beroende av. Dessutom diskuteras inte heller varifrån all denna el ska komma. Solenergi? Vinden? -hur många lokalsamhällen skulle tvingas ge upp sina markområden för den sorten lösningar? Ett alternativ är givetvis också kärnkraft. Say no more om den saken. Eldriven grön framtid med kärnbränsle som grund. Givetvis har den teknokratiska gröna drömmen också många innovationer på gång som handlar om att hitta nya sätt att producera el. Jag bor i energiklustrets förlovade region. Här finns ju massor av exempel på forskningsprojekt där man jobbar med just precis detta. Fint så. Men fram till denna dag har jag inte sätt några sådana projekt jobba utifrån vetskapen om den vite mannens skuld och såret som hans agerande orsakat vår jord sedan han befriades (befriade sig själv?) från sitt ansvar att ta hand om livet här på jorden.

Så sånt om mina tankar om en eldriven framtid. Visst är det bra att så många människor nu tänker på lösningarna på vårt oljeberoende. Men ibland undrar jag om lösningarna som erbjuds verkligen handlar om nya gröna ideal och klimathotet. Eller handlar det bara om att fossila bränslena håller på att ta slut så det som håller vår högteknologiska (och arroganta) livsstil vid liv måste snabbt programmera om bränsletillförelsen till andra källor så att vi alla kan fortsätta leva i en 'business as usual' mentalitet.

När jag bara ges två alternativ, välj mellan en fossildriven och en eldriven framtid, vägrar jag välja. Jag har fortsättningsvis rätt att vägra välja. Vi lever ju trots allt i en demokrati, eller hur? Att diskussionen avslutas just i den stunden då jag vägrar att välja är bara så symptomatiskt på hur lite spelrum det egentligen finns i den sortens demokrati vi lever i idag. Men jag vägrar välja. Och det är mitt sätt att dra en gräns mellan det teknokratiska gröna tankespåret och mina egna tankar om en grönare värld. Jag ska inte behöva välja mellan enbart två alternativ. I en demokrati ska alla sorters olika alternativ kunna samexistera i drömmarna om vilken framtid som är vår...

Full blom - då livet blomstrar igen

Nu är det sommar där ute. Underbart! Jag är alltid lika förundrad över hur snabbt naturen förändras på våren. Också så i år fast vi hade en  väldigt långsam start på grönskan. Ändå är jag helt galet förvånad över att se hundflokan gå i blom redan och för att inte tala om hur bråttom jag har att hinna plocka alla maskrosorna i gräsmattan innan de blir till stora bollar av maskrosfrön.

Fritiden går åt till att njuta av fågelsången, mullen, dofterna, barnen som plaskar i vattnet (ja vi var ner till simstranden för första gången igår), och att samla en massa gröna ätbara växter. Jag trodde inte i vintras att jag skulle orka engagera mig med naturen igen. Jag var så obönhörligt trött ännu i mars när jag stirrade på äppelträdet som skrek efter beskärning. Det blev ingen beskärning, jag lät det gå förbi. Orkade inte. Men nu. Nu är det full blom i alla träden på gården och jag har inga som helst problem med orken.

Vi (jag) hjar utökat vår odling till att innehålla ett 8 m2 växthus. Förra årets försök med ett jesustejpat väggväxthus avskräckte mig inte. Nu odlar jag ca 10 st tomatplantor, en slangurka, en vattenmelon, och en planta med de där små gula frukterna som jag inte kommer ihåg vad de heter mera.

Jag hade lovat mig själv att inte utöka odlingsarealen i trädgårdslandet men men... fick ändå för mig att jag skulle ha en varmbänk att driva upp squash och gurkplantor i.... och sen måste jag ju flytta på potatislandet då växthuset behövde den platsen. Sen blev ju den platsen där växthuset stod nu ledigt så där blir det bönodlingar nu i sommar. Få se hur det går. Man är alltid så hoppful så här innan skadesjuren och ogräset slår till. Tänker inte ens låtsas om att det finns sådana hotbilder på horizonten just nu. Allt är bara så otroligt härligt när grönskan, fågelsången och hummelsurret i äppelträden slår till.

På samma gång går illusionen om demokrati upp i rök där i maktens korridorer. Alla ridåer rasar för en stund medan vår statsminister och hans partners rör om i sin regeringsgryta. När jag imorse lyssnade på radion om låneförhandlingarna i Grekland insåg jag hur små vi 'vanliga medborgare' är i det här spelet. Att tro att en röst har betydelse känns helt absurt med tanke på allt det motstånd som funnits genom åren i Grekland men som bara spelats bort av makthavarna och kreditgivarna.

Nej vet ni, vilken tur att det är vår just nu och man har möjligheten att pynja på i sin egen trädgård - så skönt att höra fåglarna sjunga istället för att ratta in radio-nyheterna....Dessutom sägs det väl att en trädgård är bästa botemedlet, bästa vägen till en god hälsa. Det lär behövas framöver...


Ha det gott!

Karonkor

Det är alldeles fantastiskt att få delta i en karonka. Att se den lättade och glada disputanden få fira sina många år av slit är nog en av de roligaste delarna av att jobba i en forskningsmiljö. Vackra tal, känsloladdad miljö och allt så autentiskt, så var det igår kväll på första karonkan sen min egen. Min kollega lyste och det kändes så fint.

Det är sällan man på arbetstid hinner snacka av sig med kollegerna. Det hinner man på en karonka. Det vackra med detta är att detta är tillställningen där det är helt ok att på småtimmarna engagera sig i en djup ontologisk diskussion. Och sånt är aldrig heller fel, på en karonka.

Lyckade disputationer och karonkor är bara så bra! Tacksam över att ibland få möjligheten att uppleva sånt.