31.5.16

Företagande kvinnor som vill något mer och om gåvans makt

Av någon konstig anledning har jag kommit att bli del av nätverk av kvinnliga startup-företag här i trakten. Igår var jag med på  en träff igen, senast vi sågs var det minus 20 där ute, igår minst 40 grader varmare. Det är spännande att få ta del av våra träffar och se vad kvinnorna lyckats åstadkomma sedan vi senast såg. Det är mycket drive i mina medsystrar. De har en glöd inom sig och vill något mer av livet än bara stämpla sig igenom ett 8-4-jobb. Det är fascinerande och jag kommer obönhörligen att tänka på forskarkollegan Ingrid Bieses doktorsavhandling om kvinnor som optar ut ur en vanlig karriär och väljer medvetet en annorlunda resa genom livet. Mina medsystrar personifierar det Ingrid brukar skriva om på sin blogg i mångt och mycket.

På samma gång har jag det svårt att hitta mitt eget förhållningssätt till den värld som mina medsystrar kämpar om att få ett fotfäste i. Företagarvärlden. För jag kan tycka att det där att vilja något mer än 9-5-femjobb (eller 8-4-jobb för den morgonpigga) inte borde begränsas av lönsamhetskalkyler och en evig jakt på nya kunder. Det borde inte handla om bokföring och webdesign, pensionsförsäkringar och momsförpliktelser. Det kan vara att jag sitter på en knepig sits då jag säger det här, mitt huvudämne är trots allt beläget inom marknadsföring på en Handelshögskola och då borde jag vara den första som ser skönheten i lönsamma företag.

Tolka mig inte fel nu, i den samhällsstruktur vi lever i idag är detta en nödvändighet. Utan lönsamhet, eller åtminstone utan att täcka dina rörliga kostnader finns det ingen som helst logisk eller rationell orsak för dig att fortsätta sysselsätta dig som företagare. Utan lönsamhet bränner du bara någon annans pengar och din egen värdefulla tid. Lönsamhet är A och O för ett företag. Men min fråga är om vårt behov av att vilja något mer begränsas av företagens grundläggande behov att skapa en vinst. Kan allt vi* vill göra och som vi tycker att är värdefullt faktiskt skrivas om i form av företagsplaner och lönsamhetskalkyler?

Det där 'vill-något-mer' är väl ett tecken på att någonting skaver i själen, lite som mina feldesignade jeans. Vi är inte nöjda. Vi vill mer än att bara stämpla in och ut i någon annans löneregister. Vi söker vår egen frihet och kreativitet men båda begränsas av strukturer som inte är gynnsamma för en småföretagare, än mindre kvinnlig sådan. Vi är mer än dessa fyrkantiga begränsningar som rollen som företagare ger oss.


Hur uppnår man frihet och kreativitet i en fyrkantig värld? Svårt. Väldans svårt. Men kanske ett första steg är just det vi gjorde igår: byggde nätverk med utrymme för reflektion. Där olika världar möts föds nya storyn, nya tankar och nya idéer.

Själv blir jag allt mer övertygad om att kreativitetens frihet finns gömd i gåvans makt. Gåvans makt, enligt ursprungsbefolkningars världssyn (Kuokkanen 2008) handlar om att se sin egen värld som ett nätverk av ömsesidigt beroende relationer. Livet i sig är ett nätverk av relationer som är ömsesidigt beroende av varann. Vår kreativitet får den frihet den behöver när vi kan stöda varandra i våra olikheter. En är bra på webdesign, en annan har koll på bokföring och en tredje vet hur olika sorter försäljningskanaler fungerar. Trots sin fyrkantighet har vårt nätverk en inneboende styrka som ger oss den frihet vi behöver för att vara kreativa. Om vi bara förstår att utnyttja den styrkan. Gör vi det, kära medsystrar? Förstår vi oss på gåvans makt?



*Nu använder jag 'vi' här i syftet att ansluta mig till mina medsystrars kamp om frihet, min egen jakt på lönsamhet och kunder har lyckligtvis tillsvidare inte varit en livsnödvändigheten, medan jag kunnat författa forskningsplaner som levererat finansiering för vetenskaplig forskning. Jag säger tillsvidare för  dagens universitetsvärld ger mig inga garantier om att detta är ett tillstånd som varar för evigt.

Ref:
Kuokkanen, Rauna (2008) Reshaping the University: Responsibility, Indigenous Epist4emes, and the Logic of the Gift.  Vancouver and Toronto: UBC Press, 222 pages.


30.5.16

När man har flyt...

Om någon skulle kunna ta och förklara för mig varför det är så hopplöst svårt för mig att skriva en artikel eller ett konferenspapper om något helt straightforwards (som typ om orsakerna till producenternas val att delta i REKO) och sedan när jag skriver om saker som medvetna lokalsamhällen och hur de uppstår så verkar det hur enkelt som helst att få ner ord på papper.


Jag känner mig just nu som John Nash  i filmen ' A beautiful mind' :




Eller Maximillian Cohen i filmen 'Pi':






Shit, alltså. Båda två med svåra mentala hallucinationer. Det blir nog bra det här ska ni se... Alice in Wonderland strikes again!

27.5.16

Om att sluta fred med sin kropp - tankar om bikinihets och beach bodies

Bikinihets har tydligen varit ett tema på de finlandssvenska bloggarna nu i maj. Jag måste säga att jag har inte riktigt hunnit med i svängarna. Men jag kan tyckat att någonting är så absurt konstigt då sådana teman blossar upp och blir till en stor tsunami i blogosfären. Vi har fått kroppar att leva med, inte att hata. Hur kan det gå så fel? Vet inte. Men läs gärna en insiktsfull artikel om Rosa Meriläinens tillnyktringsprocess då hon skrev sin senaste bok Osteri här: Jotain on pielessa kun uskomattoman kauniit nuoret naiset vihaavat ruumistaan

Själv har jag ojjat mig över mina sittmuskler kringa mage-rumba-lår av någon konstigt anledning (väldefinierat i ett ord: stress) pöst ut sedan vi kom hem från Chile* igen. Det är ju inte roligt då kläder börjar spänna. Vem som helst blir ju på dåligt humör av sånt. Och visst, jag erkänner, när jag var som smalast älskade jag känslan av att kunna pröva vilka kläder som helst i en butik och allt satt bra och såg bra ut! Kläderna är ju för f*n designade för trådsmala kvinnor utan former. Inte konstigt att vi börjar hata oss själva då fast fashion bara levererar standard kläder som skavar! Det ger skavsår i själen. 

Men på något sätt försöker jag ändå komma förbi den här eviga striden. Istället för att bli ledsen och utöva illvilliga tankar mot mig själv tänker jag på allt det där andra i mitt liv. Det är just nu som livet ska levas, i sin helhet. Att gå omkring och utöva hattankar om sig själv och mot sig själv handlar inte om att leva. För det mesta då jag tittar tillabaka på bilder från tidigare år brukar jag slås av att jag ju ändå sett helt ok och rätt så smal ut, och hur ung jag varit på varje bild. Så har det inte känts i nuet, då när bilden togs. Att bli sur på hur jag känner och ser ut just nu betyder ju att jag inte uppskattar min alldra mest yngsta och bästa potentential just nu. Yngre och bättre än så här blir jag inte, just nu. Live with it!


Så den här sommaren lever jag enligt budskapet i denna bild:




*Det är ändå konstigt att varje gång vi åker till Chile så försvinner några storlekar helt av sig själv.Jag tror att det har att göra med biffstorleken där. Och salladerna. Och vinet... :-)

25.5.16

Om att våga tala sitt eget språk

Bra grej om finlandsvenskheten: När en finne undrade när jag flyttade till Finlan. 
Hon skriver:

 "Var ska vi börja om vi vill ha lika betjäning på båda språken? Hur svårt har det varit att få finsk kundbetjäning i det här landet de senaste tvåhundra åren? Hur ska svenska ha en chans att vara jämställt om jag inte ifrågasätter när någon behandlar finska som ”ojämställt”. Hur ska svenskan någonsin få samma rättigheter om jag hälsar på finska?"

Min man, invandraren, brukade reta upp folk i Helsinfors med att insistera med svenska med spansk brytning. Han brukade vara arg på vår mesighet att våga visa vem vi är och och stå på oss, vi finlandssvenskar i Helsingfors. Jag brukade säga att han skulle vara försiktig, en dag kommer han att få på käften.... Till sist tröttnade även jag och en av orsakerna till flytten upp till Österbotten var att jag inte ville att mina barn skulle växa upp och känna att det är fel att tala sitt eget modersmål. Det kan aldrig vara fel att få vara helt sig själv, på sitt eget modersmål, som råkar i det här fallet vara svenska, och spanska.

Många gånger blev jag tillfrågad varför vi satt våra barn på svenskspråkigt dagis, när det var tänkt att de skulle lära sig finska (underförstått - ni måste se till att de lär sig finska snabbt). 

Jag tänker som så att det kan aldrig vara fel med modersmål, eller vilket språk som helst. Om det känns 'fel' så är det inte ditt fel, utan någon annans fel att de har attitydproblem. Och så tänker jag att vi inte borde svälja alla de där små subtila reaktionerna av majoritetsbefolkningen utan våga tala mer svenska även i situationer som kan bli obekväma, som min man då.... (och han har inte ännu fått på käften...). 

Mina barn talar idag friskt finska med svensk brytning - det har de lärt sig helt naturligt av grannar utan attitydproblem. Svårare är det att lära sig ett språk när den som har det som sitt modersmål även har attitydproblem. Sån var min egen uppväxt, jag blev helt avtrubbad att lära mig finska för de första finskspråkiga flickorna jag stötte på i mitt liv muckade alltid gräl med oss 'hurrin'. Noll intresse efter det. Dessutom hade jag lyckan att växa upp i ett så pass starkt tvåspråkigt område att jag hade råd att välja och få växa upp utan att bli tvungen mesa mig ur svåra situationer. Måste iväg till Jyväskylä för att hitta motivationen att våga tala. Helknasigt, eller hur? Har sedemera lärt mig tala fem andra språk i deras naturliga miljö, och aldrig aldrig behövt känna mig mindervärdig bara för att språket inte varit perfekt.

Idag talar jag finska med stark brytning. Det tog länge för mig att komma över det. Kunde ibland tänka på de där flickorna på gården som retades med oss och fundera på hur min finska idag kunde ha varit annorlunda om de istället för att hota med att slå oss på käften hade frågat om vi ville hoppa hopprep med dem. Tror att min finska skulle ha mått bättre av det idag. Men vet ni, i något skede slöt jag fred med min knaggliga finska. Nu är jag stolt över den för den visar att jag i min ungdom fick leva ett liv starkt förankrat i mina egna språkliga rötter. Det är inte alla i en minoritetsbefolkning som får det.  Inte ens här i Finland.

Ha det gott!

24.5.16

Politiskt företagsansvar och Bayers bud på Monsanto

Det område jag mest av allt varit fascinerad av de senaste fem åren handlar om vad som i litteraturen kallas för 'political CSR' eller 'politiskt företagsansvar. Två forskare, Guido Palazzo och Andreas Scherer, menar att företagen kan vinna tillbaka sin trovärdighet (eller företagslegitimitet) genom att engarera sig i samhällsdebatten genom s.k. stakeholder dialogs, dvs intressentdialoger (Scherer och Palazzo, 2006). Intressenter är alla de aktörer som har något intresse i firman (eller som firman har intresse i) (kolla in Freeman om detta intresserar). Givetvis har jag sett problem med det här upplägget. Det Scherer och Palazzo beskriver som en dialog mellan jämlikar har jag sett som ett politiskt spel där enbart de med tillräckligt med muskler har möjlighet att påverka det slutgiltiga resultatet. Dessutom har jag blivit alltmer kritisk gällande dialoger mellan olika grupper som har olika världsyner och kunskapsformer. Grundtanken med deliberation är att besluten fattas på basen av rationella argument. Men vad är rationellt när olika kunskapssystem möts i deliberation? Det går inte att utgå från rationella argument i sådana fall, för då faller så mycket annat utanför och exkluderar stora delar av aktörer i samhället som kanske inte ens själva vill bli förknippade med företaget eller vara dess intressent.

Mitt perspektiv på PCSR är följande: Istället för att se det som en process av dialoger mellan olika aktörer, ser jag det som den politiska aktivitet som företagen engagerar sig olika sorters politisk aktivitet för att upprätthålla sin legitmitet. Man kan förvisso kalla denna aktivitet för 'stakeholder dialog' eller 'politisk deliberation' men det finns en klar skillnad: i deliberativa processer är utfallet (i alla fall i teorin) alltid ovisst. Det är själva argumentet som ska styra vilka beslut som fattas och det ska inte finnas några som helst egenintressen inblandade i argumenten - enbart rationalitet styr (som jag ju redan skrev att är problematiskt).

Min syn på politiskt företagsansvar är alltså istället att det fungerar som partipolitiken; man gör vissa satsningar eller använder sig av en viss sorts retorik för att vinna sina mest betydelsefulla intressenters stöd (dvs uppnå företagslegitimitet) och för att kunna fortsätta med sin Business as usual - mentalitet. Företagen är precis lika ointresserad av att ändra sin kärnverksamhet som partierna är att ändra sin kärnideologi. De är politiska aktörer som står för en viss sorts företagsmodell (eller verksamhet) som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort, medan partierna är politiska aktörer som står för en viss sorts ideologi som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort.

Så det om det. Hoppas ni hängde med. Nu hade jag inte tänkt tala teori utan praktik. Igår fick jag veta att medicinjätten (och agrijätten) Bayer lagt ett megabud på agrijätten Monsanto. Kortfattat: Bayer är beredd att betala 1,5 gånger mer för varje aktie i Monsanto än vad de är värda just nu på aktiemarknaden. Detta är fortfarande bara ett bud men analytikerna menar att det är ett så pass attraktivt bud att Monsantos ägare kommer att ha det svårt att tacka nej. Det här är intressant från flera olika perspektiv men framförallt från ett politiskt företagsansvarsperspektiv.

Det lär inte ha gått någon förbi att Monsanto utsatts för en häxjakt de senaste 3-4 åren. Det har varit March Against Monsanto, det har varit bonderrörelser och andra kampanjer, rättegångar, spekulation om deras produkter leder till cancer, dokumentärfilmer både i Europa och i USA. Hela tiden har Monsanto stått i fokus. Precis som om detta skulle vara den enda aktören i världen som har den teknologi och den sortens verksamhet som nu kritiseras. Så är det inte. Det finns flera agrijättar som har liknande teknologi och verksamhet. I vissa kretsar har konceptet 'The Big 6' använts för att utpeka de sex största aktörerna inom det här verksamhetsområdet (Monsanto, Syngenta, Bayer, BASF, Dow and Dupont). Här bör nu nämnas att dessa sex snart kan vara enbart fyra då Dow för tillfället planerar gå ihop med Dupont och Syngenta håller på att bli uppköpt av ChemChina (CNN, 23.5.2016). Tillsammans är de här företagen så starka att de inte bara kontrollerar stor del av världens frö-utbud (och således vad som odlas och vad en och var av oss äter) men har också makt att bestämma lönsamheten för varje enskild bonde som på något sätt är beroende av antingen deras kemiska bekämpningsprodukter eller just precis deras utsädesfrön. Som CNN skriver om konsekvensen av att makten koncentreras ytterligare bland dessa aktörer:

"Seed prices could rise for farmers, consumers could see more genetically engineered foods on supermarket shelves, and our global agricultural system could end up depending on just a few companies to meet a high percentage of the world's agricultural needs." (CNN, 23.5.2016)


Men vad är det som just nu sker från ett politiskt företagsansvarsperspektiv. Det intressanta är att det som Scherer och Palazzo förespråkar som political CSR faktiskt pågått väldigt intensivt under ytan en längre tid. Det jag nämnde ovan gällande häxjakten är ett symptom på deliberativa processer där offentligheten försöker styra så att legitimitetsuppfattningen om företagen försvagas. Skillnaden är bara att företagen själva inte deltagit i de här processerna med en önskan om att jämka sig till den offentliga opinionen. Deras motdrag har istället varit exakt den sortens politiskt företagsansvar som jag beskriver ovan: genom att köpa upp varandra får de mer makt att styra över sina intressenter. Tänk om politiska partier kunda köpa upp varandra och sammanföra sina ideologier - hur mycket mer makt skulle de då få? I slutändan när enbart ett parti finns kvar skulle man ha en totalitär 'demokrati' där det inte finns några andra alternativ till det som partiet står för.

Nu handlar det om en sorts business modell som redan från början haft ofantligt mycket makt över sina intressenter. Skillnaden har varit att olika organisationer inom samma business modell i princip konkurrerat med varandra gällande marknadsandelarna bland kunderna och intressenter. Det har skapat en situation där makten och beslutsfattandet varit fördelad inte bara på olika individer i ledningsgrupperna men också geografiskt, eftersom företagen uppstått på olika geografiska platser. Således har de också haft olika 'stöd' i olika länders traditionella politik. Företagsansvaret (dvs deras politiska diskurs) inom den här verksamheten har riktat sig till den allmänna opinion och foksuerat på en retorik som (i Monsantos fall) handlar om mänskliga rättigheter; hur man kan uppnå hållbarhetmålen och utrota världshungern; innovationer som ska stoppa klimatförändringen; förbättra liv i Afrika.

Om Bayer nu lyckas köpa Monsanto så går den tyska medicinjätten från att vara en jätte mestadels på medicin till att vara en jätte på både medicin och mat. Plötsligt tappar Monsanto-häxjakten betydelse då Monsanto inte längre existerar. Blir marscherna då March against Bayer, eller försvinner de helt? Kommer de amerikanska medborgarrörelserna att klara av att påverka ett tyskägt globalt företags agerande i USA? Kommer de amerikanska politikerna att stå lika starkt bakom verksamhetsmodellen som tidigare då en av de största aktörerna (och finansiärerna av valkampanjer) plötsligt är tysk? Har det någon betydelse vilken nationalitet företaget har i hur det påverkar den nationella politiken? Hur går det med frihandelsavtalen (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TPIP) som bl.a. försöker luckra upp reglerna kring matsäkerhet och markeringen av genetiskt modifierad mat, då två storbolag på vardera sidan om Atlanten blir ett? Ger det dem mer inflytande över de politiska besluten, eller kommer det att försvaga deras position på ena sidan om Atlanten?  Mycket av politiken är fortfarande begränsad till nationella sfärer medan dessa agrijättar har ett politiska spelrum som är globalt, genom att förena sitt ägande blir deras ägar-intressenter också mer globala och mindre påverkningsbara från ett lokalt perspektiv.

Det här är några av de frågor som jag ställer mig själv efter att ha läst om nyheten på flera olika ställen. Den finansiella analysen av budet ligger mest på Bayers skuldsättningsgrad, aktieägarnas (Bayers) reaktioner, och huruvida detta kan skapa mer värde för företagen. Som ni ser frångår jag radikalt sådana analyser och ställer mig istället sådana frågor som vi annars skulle klassificera som politik i nyhetsflödet.För precis som andra före mig (Matten och Moon, 2008; Scherer and Palazzo 2011) har argumenterat så är företagen 'politiska aktörer'. Företagsköp är inte enbart ekonomi. Det är också politik. Men det är sällan vi hör statsvetare kommentera hur företagsköp påverkar det politiska klimatet. Vi borde höra mer om just det för det påverkar var och en av oss och vår framtid - men det gör vi inte. I alla fall inte ännu.

Ha det gott!


16.5.16

När Ball-skjortan gör sig påmind

Den här morgonen var inte världens bästa. Come to think of it, så tror jag att jag sover än.

Men för att nu dokumnetera en tanke som slog mig på väg till jobbet idag ska jag ändå göra ett försök att plita ner några raden medan jag ännu sover...

På väg ut genom dörren (då vi kommit så långt, mot alla odds, mitt zombie-jag ensam med tre barn idag...) säger den äldsta att hon inte längre vill ha sin knapptelefon. Att de yngre barnen i skolan retar henne för att hon inte har en skärmtelefon. De säger att hon är skit för att hon har en skittelefon. Jag tappar nerverna och dottern tar sin knapptelefon, skolväska och går sin väg. Varpå de två yngre blir helt ifrån sig av oro och undrar om jag faktikst tänker låta henne gå ensam iväg så där och inte göra något åt den saken. Och det tänkte jag ju göra egentligen. En nästan 9-åring kan gå själv till skolan, speciellt då hennes mor går omkring i zombiestatus och har just tappat nerverna. I sådana lägen kan det vara tryggare att gå ensam än att vänta på sin mor.

Men nere på vägen plockade jag ändå upp henne (är så zombie-idag att jag insåg att cykel inte var ett alternativ om kidsen skulle hinna i tid till skola och dagmamma ...). Det att jag plockade upp henne gjorde att vi hann gå igenom skilnaden på skit och skit i bilen på väg till skolan.

Nu  är det ju inte så att hennes telefon är skit. Den är ganska ny och uppfyller alla funktioner en 8-åring kan tänkas behöva. Men 7-åringarna i skolan har tydligen inte uppnått en sådan mognad att de kan se skillnad på skit och skit.

Och så kommer jag ihåg Ball-fajten i slutet på 80-talet. Om hur ALLA ANDRA hade en Ball-blus (och Levis jeans), men inte jag. Detta begav sig på femman i lågstadiet...vi har några år kvar av denna fajt... Och hur det var orsaken till att jag var (kände mig) skit. Jag blir tyst för en stund och tänker att trots att jag själv lärt mig se skillnad på skit och skit sedan dess så har det tydligen inte skett någon som helst gränsöverskridande verksamhet från generation till generation gällande den här saken. Utan skärmtelefon är du skit idag precis som du var skit utan Ball-blus då när det begav sig på 80-talet.

Mitt zombie-jag hinner ännu förssäkra kidsen om att de ska akta sig noga för att pressa mamma om sådana här saker en dag som denna och att deras mamma bra kan tänka sig ett liv i urskogarna resten av livet för att slippa all denna hets om skit. Och att om de själva inte ser skillnad på skit och skit så har jag totalt misslyckats med min uppfostran. Saker må vara skit, med eller utan skärm, men människors värde kan aldrig definieras på basen av de skitsaker som belastar deras liv. Om man låter skitsaker definiera livets lycka så kommer man aldrig att bli nöjd.

Längre än så hann jag inte i min predikan innan vi var framme vid skolan och det var dags att bryta upp.

Mer än annan gång. Nu kaffe så jag kan bli av med zombien inom mig för en stund....

13.5.16

Om pluriversum och gränslandet som uppstår när olika världar möts

 För någon dag sedan höll jag en kvällsföreläsning om pluriversum ute på Replot. Vet egentligen inte varför det kom sig. Kanske för att sedan jag började studera det här med hur legitimitet skapas i mötet mellan det globala och det lokala har haft en känsla av att jag behöver få prata om de här sakerna ocså här, här hemma, inte bara där, där borta. För det globala berör oss alla, oberoende om vi är de som står på 'vinnarsidan' eller 'förlorarsidan' av det globala spelet. Dessutom har jag kommit så pass långt i mina tankar att jag insett att det i slutändan inte finns några vinnare i det här globala spelet. Om vi inte börjar utgå från det lokala och de begränsningar och förutsättningar det ger oss för att leva och samverka kommer vi alla förr eller senare att sättas i offside. Hållbarhet och framtid knyts ofrånkomligen samman i relationerna vi har till vår omgivning. Det är lättare att ha koll på sitt agerande när detta sker lokalt och inte globalt. Lokala relationer ger oss snabb feedback. Globala relationer kräver certifieringssystem och kontrollmekanismer som ser till att alla aktörer följer (globala) regler (som aldrig kommer att fungera just för att de ofta krockar med det lokala).

Under kvällen talade jag om pluriversum, dvs hur vår värld egentligen består av måna världar, alla utgående från den egna historien, den egna platsen och de egna upplevelserna. Pluriversum i motsats till universum, eller det globala, synliggör relationer som tidigare varit osynliga för oss. Det gör oss uppmärksamma på våra relationer till varandra och till platsen (och naturen) som påverkas av vårt agerande: köper vi ett bomulllsplagg uppsytt i Bangladesh kommer vår värld att på ett eller annat sätt påverka många andra världar från platsen där bomullet odlats, genom farbikerna där det förädlats, och vägarna det färdats på innan det hamnat i butiken där vi första gången kommer i kontakt med det. Köper vi däremot ett garnnystan från en lokal ullförädlare här hos oss, och stickar ett plagg av det garnet är våra relationer till andra världar betydligt mer lokala och överskådliga. Tyvärr kom jag inte mig för att ta upp det här exemplet under kvällen - det skulle ha passat in i sammanhanget då vi hade en deltagare som stickade sig igenom föreläsningen!

Att prata om pluriversum handlar alltså om att synliggöra det osynliga och om att se konturerna mellan min och din värld. Det handlar om  att se hur våra berättelser är sammanlänkade i på de platser där vi möts och att synliggöra de relationer som uppstår i dessa möten av olika världar. Enbart då vi är medvetna om de här konturerna och relationerna kan vi skapa relationer som inte förtrycker varandra utan tillåts existerar och samverkar sida vid sida.


Kvällen i sig var en givande upplevelse även för mig men tyvärr lite kort då tiden tog slut just när vi kommit igång i våra diskussioner.

När jag körde hem reflekterade jag över vad jag lärt mig om ett ställe som tidigare varit relativt obekant för mig. Vilka världar hade öppnats för mig under kvällen? Jag lärde mig att de har ett aktivt föreningsliv. Att det händer mycket under somrarna. Att det finns ett byaandelslag som håller i gång en ganska populär matbutik i en av byarna på ön. Att  man mår gott där ute i skären, helt enkelt

För mig som sporadisk besökare på den här platsen kan det ibland kännas som om det inte alltid händer så mycket där, i alla fall inte de gånger vi med familjen kört igenom för att ta oss ut till vägens slutpunkt ute i Björkö. Men från de lokalas perspektiv, och deras värld(ar), är det här inte alls sant. Min sanning kullkastades av deras sanningar; det händer mycket och de gör mycket, det är bara jag som utomstående som inte kanske ser allt det som är på gång. Och om vi ska prata pluriversum så är det ju i såfall precis som det ska vara - utgående från de relationer som uppstår mellan människorna och och naturen skapas en del av pluriversum, här och nu. Deras värld är full av meningsfulla möten för dem, bara för att jag inte sett dem tidigare betyder det inte att de inte existerar. Det betyder bara att min värld inte har haft så många beröringspunkter med deras världar.

En annan sak jag reflekterade över är hur det för mig är svårt att tänka på Replot och alla de andra öarna ute i skären som verkliga öar mera. Jag kommer ihåg i barndomen de långa bilköarna vid färjfästet och den där känslan av att faktiskt komma ut till en ö då man steg i land på andra sida för att äta en glass vid det som idag är Bernys. Skären med bro är en annan upplevelse. Efter att ha kört över den stora bron fortsätter ju vägen som om inget skulle ha hänt. Man ser inte hav förrän långt efter att ha passerat Replot kyrkby. Men de som bor där ute ser det ännu som sin ö, eller sina öar. För dem är havet alltid nära, ett stenkast bort. För dem har bron bara kopplat ihop dem med andra världar, medan de har sin ö kvar - men alla traditioner och berättelser från forna tider.


Den här kvällen påminde mig än en gång om att det finns mycket att utforska i pluriversums gränsland.