Just nu funderar jag mycket på hur det kommer sig att folk anser att det är helt normalt att vi i Finland inte har råd att hålla på med äkta jordbruk. Med äkta menar jag då alltså ett jordbruk som inte innefattar kemikalier varken som gödsel eller bekämpningsmedel, och som definitivt inte innefattar genmanipulerat foder till djuren. Hur kan den allmänna opinionen, jordbrukare inkluderad, blivit så förblindade att de tar nuvarande situation som huggen i sten, som något så normalt att det inte kan ifrågasättas. En del av orsaker är ju definitivt den billiga maten och stöden som förvränger uppfattningen om vad som bör odlas på våra marker. Men det är nog inte hela sanningen.
Hela sanningen är mycket större. Det handlar om allmänhetens likgiltighet gällande vad man sätter i mun, det handlar om handelns strypgrepp om vad som produceras, konsumeras och hur det prissätts, det handlar om osynliggörandet av bonden i media, eller jordbrukaryrket som något attraktivt. Det slog mig nämligen igår när lokala tidningen skyltade med stor rubrik på insändarsidorna om ungomsarbetslösheten som ett akut tema, att egentligen borde man ju skriva om möjligheterna som finns på landsbygden för de unga. Men man skriver aldrig om det. Aldrig. Varför inte? Man skriver bara att servicen dras in, att det är omöjligt att få jordbruket att gå runt utan stöd (om ens då). Hur kan det vara omöjligt? På samma gång skriker medvetna konsumenter efter rena och lokalproducerade råvaror. Är det konsumenten som inte fattar? Eller är det samhället i stort som inte fattat galoppen?
Tycker att första steget mot en vettigare ekvation skulle vara att göra (det ekologiska) jordbrukaryrket lika attraktivt som läkarnas, eller juristernas, eller bankdirektörernas... Men så länge de som producerar vår mat själva väljer att vara onsynliga inför oss konsumenter så kan vi ju inte känna till deras verklighet, det goda i att bruka jord. Det finns väl orsaker till att de väljer att fortsätta sträta trots att de verkar ha hela världen emot sig. Eller?
I USA har många högutbildade sadlat om och startat eko-grönsaksodlingar. Okej, det är kanske lite lättare att göra sånt i Kalifornien än i Österbotten. Men ändå, jag ser en hip trend på kommande där. Varför inte här?
26.5.14
Vårstressen i odlingslandet
Jag har varit små stressad över hur snabbt sommaren kom (igen) i år. Man hann ju inte liksom med. Hade tänkt hinna njuta av alla blommande rabatter och i lugn och ro botanisera vad som är riktig rabatt och vad som är ogräs. Nu fick jag istället sätta igång med grovjobbet i ett huj då jag insåg att ogräset sprider sig med himla fart över f.d. ägarinnans vackra skapelse. Ibland känner jag en viss avund till dem som köpt hus där trädgården hunnit förfalla. Jag menar, man kan ju bara förbättra i sådant läge. Här var trädgården i tipp topp skick när snön smälte förra året. Jag visste redan då att den antagligen var i sin vackraste skrud just då. Ingen chans att jag skulle hinna hålla den så vacker, utan Roundup dessutom (som vi alltså hittade i förrådet - vet ännu inte vad vi ska göra av giftet). Men att det skulle bli så tufft att hålla bort förgätmigejjarna och de där gula blommorna vars namn jag inte har koll på (nej inte maskrosor fast även de har gjort intrång på vår gård i år med besked - fanns inte en enda ifjol) hade jag ingen aning om. Vad ska man gör av med allt ogräs som inte går att äta upp? Komposten är redan full och inte värkar den vara pigg på att förmultna snabbt heller... måste nog lära mig det här med kompostering i något skede...
Nåväl, min verkliga iver i trädgården ligger ju inte i blomrabatten utan i den ätbara delen. I år har jag kämpat med att få mina odlingsrutor inramade i tegelstenar så att jorden inte faller ut ur rutorna under sommaren. Märkte också att grannens goda kirskål är hotande nära våra odlingar, så förutom tegelstenarna fick jag också ta itu med att förnya stenbeläggningen som ligger mellan vår och grannens tomt. Tufft jobb i nästan 30 graders hetta! Är nu smått orolig att tidningspapret inte står emot kirskålstrycket, speciellt inte om sommaren blir regnig. Räknar alltså kallt med att vi hamnar förnya stenbeläggningen igen nästa år.
Men så här ser det ut efter nästan en veckas kämpande:
Mina plantor som jag drev upp inomhus ser inte ut att ha klarat av flytten ut i rabatten alltför bra. Måste också erkänna att jag inte gett dem samma kärlek som fjolårets plantor fick... har ju en baby som behöver den kärleken just nu. Så nu funderar jag starkt på om jag borde ta en tur till en plantskola och skaffa några rediga plantor. Synd att sätta ner så här mycket jobb på en trädgård med dåliga plantor...
Vi får se vad jag hinner med. Nu då allt är ute i jorden ser det ju dessutom ut att bli kallt och ruskigt. Dålig tajmning, to say the least. Men löken ser ut att ta sig, gröna stjälkar på bara några dagar. Så gjorden den även i fjol men sedan avtog tillväxten, undrar varför.
En fråga till mina kloka läsare: Kan man odla fjolårets charlottenlök? Hur går det till i så fall?
Nåväl, min verkliga iver i trädgården ligger ju inte i blomrabatten utan i den ätbara delen. I år har jag kämpat med att få mina odlingsrutor inramade i tegelstenar så att jorden inte faller ut ur rutorna under sommaren. Märkte också att grannens goda kirskål är hotande nära våra odlingar, så förutom tegelstenarna fick jag också ta itu med att förnya stenbeläggningen som ligger mellan vår och grannens tomt. Tufft jobb i nästan 30 graders hetta! Är nu smått orolig att tidningspapret inte står emot kirskålstrycket, speciellt inte om sommaren blir regnig. Räknar alltså kallt med att vi hamnar förnya stenbeläggningen igen nästa år.
Men så här ser det ut efter nästan en veckas kämpande:
Mina plantor som jag drev upp inomhus ser inte ut att ha klarat av flytten ut i rabatten alltför bra. Måste också erkänna att jag inte gett dem samma kärlek som fjolårets plantor fick... har ju en baby som behöver den kärleken just nu. Så nu funderar jag starkt på om jag borde ta en tur till en plantskola och skaffa några rediga plantor. Synd att sätta ner så här mycket jobb på en trädgård med dåliga plantor...
Vi får se vad jag hinner med. Nu då allt är ute i jorden ser det ju dessutom ut att bli kallt och ruskigt. Dålig tajmning, to say the least. Men löken ser ut att ta sig, gröna stjälkar på bara några dagar. Så gjorden den även i fjol men sedan avtog tillväxten, undrar varför.
En fråga till mina kloka läsare: Kan man odla fjolårets charlottenlök? Hur går det till i så fall?
21.5.14
Musikens mysterium
Har du någonsin lyssnat på Eva Dahlgrens texter? Jag menar på riktigt lyssnat och tänkt på vad de kan innebära för just dig? Jag gjorde det idag och blev lite paff över hennes budskap. Visst har jag tänt stjärnorna förr, men inte mer än så. Bara tänt dem, inte låtit mig själv inspireras av dem. Här tre fyra sånger som gav mig mycket denna ljuva sommardag. Nu ut i jorden och odla, odla, odla!
Ängeln i rummet:
Vem tänder stjärnorna:
När en vild röd ros slår ut:
Jag brukar vara bra på att sätta ord på mina funderingar här. Men idag låter jag de här sångerna tala för sig själv och åhöraren får ta till sig det budskap som passar dem bäst i det livsskede där de är.
Njut av dagen!
Idag var en sån dag...
Idag har jag...
... fått känna av hur det känns att vara en tankstation på bensinmacken. Smuack! Oj så det har tankats idag, sjutusans sug. Antar att man får betala för förlorad närhet under de hektiska restaurangdagsdagarna.
...styckat tjur. Ekologisk sådan. Highlander. Börjar nästan drömma om att starka egen köttdisk i stan. En sådan där Bäckerei som finns i var och vartannat gathörn i Tyskland. Nästan var ordet. I övermorgon fortsätter jag. Ännu över 10 kg ostyckat i kylen.
...bokat in en semesterresa till södern. Södern as in Tölö, Helsingfors. Bannemej så skoj det ska bli! Utomhusbad, lekparker med gratis lunch för barnen, vänner, mer vänner och lite mer vänner. Som min man skulle säga: "pXXa que linda la ciudad, oiga!!!". Hehe, the hillbillies are coming to town, watch out!
... Sett Jaime Oliver tillreda en fisk och ärtpaj med "baked beans" på tv (man hinner med sånt tankardagarna) och funderat hur sjutton den smakkombin riktigt fungerar. Och om han inte alls är uppdaterad om de senaste trenderna då hans team informerar om hur low calorie intake den rätten är.
...Gjort det där vanliga: förberett middag till familjen på ingenting (ryms ju inte in något i vårt kylskåp medan den där tjuren ligger där), dvs lite primörer i form av kirskåls- och quinoasallad samt några överlopps stekta entrecote-bitar, tvättat blöjor (som ännu i skrivandets stund, ca 12 timmar senare ligger och väntar på att bli upphängda inne i tvättmaskin), dammsugat upp ett söndrigt snapsglas (barnen åt blåbär ur dem), hållit köket i någotsånär skick (det tar ju faktiskt mest tid - efter tankandet då).
...inte plockat bort tvätten som stått torr i två dagar redan, inte röjt i alla knutar där bomber slagit ner, inte rengjort illaluktande toaletter, inte bäddat sängar, inte plockat upp efter mina barn (eller mig själv).
Observera ännu att det där sista är vad jag inte gjort, men som på något vis "hör till" hemmamammans obligatoriska dagliga to-do-lista. Icke jag icke. Man måste våga vara rebell, bryta sig fri, leva i röran istället för att rensa den, leva i nuet i dess verkliga bemärkelse.
Ja ni, imorgon ska vi hoppas att kaffe-huvudvärken har försvunnit så att jag slipper den frästelsen. Dag 3 på min detox. So far so good.
Ajöss och gonatt!
20.5.14
Potäter i jorden
Efter att ha tillbringat morgonen på rådgivningen och förmiddagen på lunch med bästa av vänner, använde jag eftermiddagen på årets hittills varmaste dag till att vända upp mer brukbar jord. Hade kollat in ett ställe bakom huset som såg ut att ha tillräckligt med sol för att fungera som potatisland. Det jag inte insett var att det låg en halv gammal gran i form av rötter begravd under grästofsarna. Jag svettades och slet, då jag arbetade med den lilla jordplätten... under tidspress dessutom. Unga damen har nämligen inte visat något större intresse till samarbete då det gäller trädgårdsarbete och på basen av den tryckande hettan kunde jag räkna ut att ett åskväder var på kommande. Det är ett konststycke i sig att sköta sina mammaplikter och på samma gång hinna släcka odlingstörsten utan extra hjälp.
Undrar om mina odlingspretentioner klassas som "jobbigare tider" som kunde berättiga till extra hjälp från kommunen som rådgivningstanten informerat mig imorse. De är noga är i den här kommunen med att mamman ska orka tydligen, erbjuder hjälp och allt. Annat var det när man skulle sköta två skrikiga småbarn, och sig själv i metropolen medan mannen satt fast på möten och askmoln ute i stora världen. Inte erbjöds det någon hjälp där inte. Bodde tydligen i fel kommun. Men undrar om odlingstiden anses vara extra körigt i den här stan? Kunde man få hemhjälp? någon som skuffar vagn och ploppar in tutt i munnen medan man själv ploppar ner fröna i jorden. Njaa, misstänker att kommunen kanske ändå inte är så tillmötesgående...
Hoppas nu att rötterna som jag lyckades frigöra inte hörde till granen på andra sidan stenmuren. Den ligger så pass nära vårt hus att den lätt skulle kunna ramla på våra huvud när det stormas om natten på hösten. Nåväl, den dagen, den sorgen.
Lyckades frigöra tillräckligt med utrymme för tre rader med potäter. Lyckades också få ner potäterna i jorden innan det var dags att åka iväg och hämta de äldre barnen. Och JA, jag hade dåligt samvete att hålla barnen i skola/dagis en dag som denna - de kunde ju ha hjälpt/stjälpt till på gården... men, men... inte tycktes de ha lidit av den heta dagen på sina respektive platser heller.
Min känsla för regn slog också rätt eftersom vi nu också haft årets första åskväder. Det bådar gott det här. Förra gången vi hade tropisk hetta i detta land var mina svärföräldrar här på besök. De kommer snart igen... vågar man hoppas på en het sommar då? Få se. Men ialla fall lär äppelträden stå i blom inom några dagar.
Nu ska jag sluta svamla. Har tydligen helt tappat förmågan att formulera vettiga meningar under min blogg-torka. Oroväckande men högst antagligen ett övergående fenomen...
Undrar om mina odlingspretentioner klassas som "jobbigare tider" som kunde berättiga till extra hjälp från kommunen som rådgivningstanten informerat mig imorse. De är noga är i den här kommunen med att mamman ska orka tydligen, erbjuder hjälp och allt. Annat var det när man skulle sköta två skrikiga småbarn, och sig själv i metropolen medan mannen satt fast på möten och askmoln ute i stora världen. Inte erbjöds det någon hjälp där inte. Bodde tydligen i fel kommun. Men undrar om odlingstiden anses vara extra körigt i den här stan? Kunde man få hemhjälp? någon som skuffar vagn och ploppar in tutt i munnen medan man själv ploppar ner fröna i jorden. Njaa, misstänker att kommunen kanske ändå inte är så tillmötesgående...
Hoppas nu att rötterna som jag lyckades frigöra inte hörde till granen på andra sidan stenmuren. Den ligger så pass nära vårt hus att den lätt skulle kunna ramla på våra huvud när det stormas om natten på hösten. Nåväl, den dagen, den sorgen.
Lyckades frigöra tillräckligt med utrymme för tre rader med potäter. Lyckades också få ner potäterna i jorden innan det var dags att åka iväg och hämta de äldre barnen. Och JA, jag hade dåligt samvete att hålla barnen i skola/dagis en dag som denna - de kunde ju ha hjälpt/stjälpt till på gården... men, men... inte tycktes de ha lidit av den heta dagen på sina respektive platser heller.
Min känsla för regn slog också rätt eftersom vi nu också haft årets första åskväder. Det bådar gott det här. Förra gången vi hade tropisk hetta i detta land var mina svärföräldrar här på besök. De kommer snart igen... vågar man hoppas på en het sommar då? Få se. Men ialla fall lär äppelträden stå i blom inom några dagar.
Nu ska jag sluta svamla. Har tydligen helt tappat förmågan att formulera vettiga meningar under min blogg-torka. Oroväckande men högst antagligen ett övergående fenomen...
13.5.14
Vad gör en mammaledig matentusiast?
Under mina lediga stunder av mammaledigheten har jag varit upptagen med att hjälpa till att organisera följande evenemang:
Affisch layout by Peppy Design / Petra Långfors
Är otroligt glad, imponerad, och överväldigad över de aktiva matentusiasternas engagemang och alla de fina donationer vi fått för att ställa i ordning en pop-up restaurang på lördag. Vår baktanke är alltså att visa att det faktiskt går att göra riktigt god lokal och nästan helt ekologisk mat t.o.m. i maj när vinterförråden sinar och sommarskörden ännu inte riktigt kommit igång.
Och det finaste av allt är att jag hittat världens bästa nässelgömma. Men den avslöjar jag förstås inte till någon här!
Kom istället och smaka på resultatet på lördag!
9.5.14
Fredagsfilmen
TedTalks har levererat en hel del fina insikter. Jag gillar starkt bredden på deras produktioner.
Här är en fin föreläsning med en talare som talar ungefär mitt språk. Man blir bara så glad så här en fredagkväll. Tycker att det kanske ändå finns hopp om en vackrare framtid.
Stacey Mitchell: Why we can't shop our way to a better economy:
Ha det gott!
Här är en fin föreläsning med en talare som talar ungefär mitt språk. Man blir bara så glad så här en fredagkväll. Tycker att det kanske ändå finns hopp om en vackrare framtid.
Stacey Mitchell: Why we can't shop our way to a better economy:
Ha det gott!
8.5.14
Vem är fattig?
I mitt tidigare inlägg om rötter, nystart och ignorans skrev jag om de fattiga på landsbygden i fattiga länder. Jag ryser då jag läser det nu. När jag reste omkring på landsbygden i Chile och Uruguay lovade jag mig själv att aldrig mer referera till dem som "fattiga". För även om nästan alla, inklusive de själva, skulle kategorisera dem som fattiga så anser jag att det är fel. Det är en stigmatisering som får dem att känna sig mindre värda och som om de skulle vara i behov av mera inkomster och utveckling. Det öppnar upp porten för miljöförstörelse då storbolag kan komma in och erbjuda dem ersättning/jobb i utbyte mot naturresurser/utsläpp i deras landområden.
Det som slog mig så starkt då jag rörde mig i en av Chiles enligt statistiken fattigaste kommun (och jo för all del, de skulle ha mått gott av lite mer monetära resurser i den lilla byn) var att vem är egentligen fattig? Vem definierar vad fattigdom betyder? Jag kan tycka att vi här i Norr är fattiga. I vårt utbildnings och högteknologiska samhälle har vi tappat kontrollen över vår egen överlevnad. Vi är beroende av att någon importerar mat från stora plantage på andra sidan jorden. I alla skeden av vårt liv är vi slavar under oljeproduktionen. Tar oljetillförelsen slut kan inte så stora mängder soja produceras mer så att det räcker att mata all animalia i vårt högteknologiska lantbruk, det räcker inte till mat till mjölkkossan och det innebär också att bonden inte klarar av att mjölka sina 100+ kossor då maskineriet inte längre fungerar. På bara några dagar står våra stormarknader tomma på mat, ja de kan ju inte ens hålla öppet då eltillförseln blir besvärlig.
Småbönder eller fiskare däremot, de klarar ju sig. Som de sa i fiskebyn: så länge det finns fisk i havet har de mat på bordet. De lever ännnu på det naturen har att erbjuda. I fall en storkatastrof, typ den globala ekonomin kraschar pga n olika orsaker, skulle inträffa så kan den här gruppen människor ännu fortsätta leva ett ganska så normalt liv... De kan inte i mina ögon kategoriseras som fattiga. Däremot de byar där soja- och eukalyptusplantage har slukat småböndernas bördiga jord, (var till sådana byar också) ja där råder fattigdom på alla plan. I de byarna är folk arbetslösa och smått desperata att hitta inkomster och jobb. Men det är ju inte alltid de här byarna man vill åt då man talar om att hjälpa fattiga länder genom storinvesteringar från norr. Oftast handlar storinvesteringarna om att få vantarna på naturresurser som i dagsläge håller småbönder kvar på fälten och med mat på bordet.
Det är ett mångfasetterat problem. Men man ska vara ytterst försiktig att använda ordet "fattig" gällande lokalsamhällen i andra länder. För det kan hända att man genom sina ordval i misstag hjälper till att påskynda naturförstörelsen i vackra självständiga byar.
Så det så. Var försiktig med ordet fattigdom - och det gäller mig med!
Det som slog mig så starkt då jag rörde mig i en av Chiles enligt statistiken fattigaste kommun (och jo för all del, de skulle ha mått gott av lite mer monetära resurser i den lilla byn) var att vem är egentligen fattig? Vem definierar vad fattigdom betyder? Jag kan tycka att vi här i Norr är fattiga. I vårt utbildnings och högteknologiska samhälle har vi tappat kontrollen över vår egen överlevnad. Vi är beroende av att någon importerar mat från stora plantage på andra sidan jorden. I alla skeden av vårt liv är vi slavar under oljeproduktionen. Tar oljetillförelsen slut kan inte så stora mängder soja produceras mer så att det räcker att mata all animalia i vårt högteknologiska lantbruk, det räcker inte till mat till mjölkkossan och det innebär också att bonden inte klarar av att mjölka sina 100+ kossor då maskineriet inte längre fungerar. På bara några dagar står våra stormarknader tomma på mat, ja de kan ju inte ens hålla öppet då eltillförseln blir besvärlig.
Småbönder eller fiskare däremot, de klarar ju sig. Som de sa i fiskebyn: så länge det finns fisk i havet har de mat på bordet. De lever ännnu på det naturen har att erbjuda. I fall en storkatastrof, typ den globala ekonomin kraschar pga n olika orsaker, skulle inträffa så kan den här gruppen människor ännu fortsätta leva ett ganska så normalt liv... De kan inte i mina ögon kategoriseras som fattiga. Däremot de byar där soja- och eukalyptusplantage har slukat småböndernas bördiga jord, (var till sådana byar också) ja där råder fattigdom på alla plan. I de byarna är folk arbetslösa och smått desperata att hitta inkomster och jobb. Men det är ju inte alltid de här byarna man vill åt då man talar om att hjälpa fattiga länder genom storinvesteringar från norr. Oftast handlar storinvesteringarna om att få vantarna på naturresurser som i dagsläge håller småbönder kvar på fälten och med mat på bordet.
Det är ett mångfasetterat problem. Men man ska vara ytterst försiktig att använda ordet "fattig" gällande lokalsamhällen i andra länder. För det kan hända att man genom sina ordval i misstag hjälper till att påskynda naturförstörelsen i vackra självständiga byar.
Så det så. Var försiktig med ordet fattigdom - och det gäller mig med!
7.5.14
Kom himmlens alla fåglar, kom hjälp mig nu!
Klockan är tio.
Jag har bestämt mig för att bli färdig med mina texter idag.
Först två kapitel ur bullerbyn som utlovat igår.
Sedan ett kapitel ur bröderna lejonhjärta för att även jag vill veta hur det går.
Alltmedan jag ammar för fulla muggar.
Sen barnen i säng.
Jag laddar upp med te och tilltugg.
Jag öppnar word.
Börjar tänka och formulera.
Den yngsta piper.
Hubben tar hand om det.
De yngsta piper mer.
Bröst vill hon ha, sånt med mjölk i.
Klockan är tio.
Det blir nog ingen bal idag heller...
Säger som Askungen: Kom himmlens alla fåglar, kom hjälp mig nu!
Jag har bestämt mig för att bli färdig med mina texter idag.
Först två kapitel ur bullerbyn som utlovat igår.
Sedan ett kapitel ur bröderna lejonhjärta för att även jag vill veta hur det går.
Alltmedan jag ammar för fulla muggar.
Sen barnen i säng.
Jag laddar upp med te och tilltugg.
Jag öppnar word.
Börjar tänka och formulera.
Den yngsta piper.
Hubben tar hand om det.
De yngsta piper mer.
Bröst vill hon ha, sånt med mjölk i.
Klockan är tio.
Det blir nog ingen bal idag heller...
Säger som Askungen: Kom himmlens alla fåglar, kom hjälp mig nu!
Jag hade en gång en dröm...
För snart två år sedan besökte jag min gamla hemstad. Vacker försommar var det. Jag var begeistrad över hur fint det såg ut över allt. Hur lugn staden verkade. Hur välkommen jag kände mig här. Det var som om staden öppnade upp sig och visade sin absolut vackra sida. För första gången på nästan 15 år tänkte jag tanken: tänk om. Tänk om man skulle bo här. Hur skulle det vara?
På vägen till tågstation korsade jag stadens mittpunkt, den som borde pulsera av liv. Det som borde vara stadens själ. Men den stod där tom och sorgsen. Jag talar förstås om torget. Min dröm var att se det torget fullt av liv igen, att se grönsakshandlare fylla torget och stadens invånare att njuta av stunden ovanpå torget istället för att mest bara röra sig under torget i parketingsgrottan.
Den första tanken, den om att bo här, den blev sann. Bara drygt ett halvår senare flyttade vi hit, inte på grund av mig, men min man. Jag var minst sagt chockad att vara tillbaka. Jo det är sant, man ska vara försiktig med sina tankar, de kan leda in en på outgrundliga vägar.
Den andra tanken, den om torget. Den hoppas jag på ännu. Kanske en vacker dag inser ortsborna att nöje och livet inte ligger i stormarknadernas långa gångar. Kanske en vacker dag finns det möjlighet och intresse att återuppta småskaligt jordbruk som kan tjäna ortsborna och fylla stadens själ med liv igen.
Men jag personligen har i alla fall fattat ett beslut: jag vill genom mina egna val välja annorlunda, och kanske genom mina val inspirera andra till att tänka till. Hur vill jag leva? Hur vill jag ha det? Stressigt liv i stormarknaden, eller avkopplande shopping som även ger socialt utbyte?
Igår tog jag en tur in till stan för att uträtta några ärenden. Tog varvet via torgets enda grönsakshandlare också. Där stod vi en stund och snackade väder och vind, morötter och tomater men också babyvagnar och prinsessan Madeleines val av vagn (samma märke som vår tydligen...hehe!).
Tidigare på dagen hade jag pratat med vår köttleverantör per telefon, och snackat grönsaksodling med en inbiten grönsaksodlare ute i Österhankmo. De här små konversationerna fyller mig med positiva vibrationer. Det finns de som vill och som ännu kan det här med odling och traditioner. Allt är inte bara storplantage och kemikalier, eller brutala system där maximering av vinster och optimering av lagerhållning är det viktigaste utan hänsyn till varken hälsa eller miljö.
Vid middagsbordet sa jag åt mannen att jag fått min sociala kvot fylld med bara ett varv till torget. Förr sprang jag på familjercaféer och babyjumppa - nu går tiden åt till att fixa mat men det är mat med socialt utbyte - och det gör mig ack så lycklig.
Tankens kraft, vet ni, den är mäktig. Ta vara på den,
(En del av mitt matprat igår handlade om ingredienser till en pop-up restaurang som vi i Slow Food Ostrobothnia ordnar på den nationella restaurangdagen den 17.5. Det kommer att bli en enanstående restaurang - med lokala matexperter som fixar läckerheter på 90% lokala, ekologiska, klimatsmarta råvaror. Kom och smaka och njut av social samvaro om du råkar vara i stan då! Vi finns på Sundsgatan 27, Brändö - i Sjöfartsmuséets lokalisteter, havsnära och vackert.)
På vägen till tågstation korsade jag stadens mittpunkt, den som borde pulsera av liv. Det som borde vara stadens själ. Men den stod där tom och sorgsen. Jag talar förstås om torget. Min dröm var att se det torget fullt av liv igen, att se grönsakshandlare fylla torget och stadens invånare att njuta av stunden ovanpå torget istället för att mest bara röra sig under torget i parketingsgrottan.
Den första tanken, den om att bo här, den blev sann. Bara drygt ett halvår senare flyttade vi hit, inte på grund av mig, men min man. Jag var minst sagt chockad att vara tillbaka. Jo det är sant, man ska vara försiktig med sina tankar, de kan leda in en på outgrundliga vägar.
Den andra tanken, den om torget. Den hoppas jag på ännu. Kanske en vacker dag inser ortsborna att nöje och livet inte ligger i stormarknadernas långa gångar. Kanske en vacker dag finns det möjlighet och intresse att återuppta småskaligt jordbruk som kan tjäna ortsborna och fylla stadens själ med liv igen.
Men jag personligen har i alla fall fattat ett beslut: jag vill genom mina egna val välja annorlunda, och kanske genom mina val inspirera andra till att tänka till. Hur vill jag leva? Hur vill jag ha det? Stressigt liv i stormarknaden, eller avkopplande shopping som även ger socialt utbyte?
Igår tog jag en tur in till stan för att uträtta några ärenden. Tog varvet via torgets enda grönsakshandlare också. Där stod vi en stund och snackade väder och vind, morötter och tomater men också babyvagnar och prinsessan Madeleines val av vagn (samma märke som vår tydligen...hehe!).
Tidigare på dagen hade jag pratat med vår köttleverantör per telefon, och snackat grönsaksodling med en inbiten grönsaksodlare ute i Österhankmo. De här små konversationerna fyller mig med positiva vibrationer. Det finns de som vill och som ännu kan det här med odling och traditioner. Allt är inte bara storplantage och kemikalier, eller brutala system där maximering av vinster och optimering av lagerhållning är det viktigaste utan hänsyn till varken hälsa eller miljö.
Vid middagsbordet sa jag åt mannen att jag fått min sociala kvot fylld med bara ett varv till torget. Förr sprang jag på familjercaféer och babyjumppa - nu går tiden åt till att fixa mat men det är mat med socialt utbyte - och det gör mig ack så lycklig.
Tankens kraft, vet ni, den är mäktig. Ta vara på den,
(En del av mitt matprat igår handlade om ingredienser till en pop-up restaurang som vi i Slow Food Ostrobothnia ordnar på den nationella restaurangdagen den 17.5. Det kommer att bli en enanstående restaurang - med lokala matexperter som fixar läckerheter på 90% lokala, ekologiska, klimatsmarta råvaror. Kom och smaka och njut av social samvaro om du råkar vara i stan då! Vi finns på Sundsgatan 27, Brändö - i Sjöfartsmuséets lokalisteter, havsnära och vackert.)
4.5.14
Om rötter, nystart, och ignorans
Igår hade jag filmdejt med min man. Första gången på evigheter som vi kopplade upp datorn till Youtube för att tillsammans titta på en film. Vi tittade på Mel Gibsons Apocalypto-film, den om maya-stammarnas interna fejder just innan spanjorernas ankomst. En scen helt i början av filmen fick mig att haja till. Det är när huvudpersonens stam träffar på en annan stam när de är ute på jakt. Huvudpersonens pappa, stamhövdingen, inleder kommunikationen med den andra stammen med att säga (orkar inte översätta den textade engelska versionen till svenska just nu):
"I am Flint Sky and I have hunted this forest since I came of age. My father hunted this forest with me and before me. Jaguar Paw, my son. He hunts this forest with me. He will hunt it with his son after I am gone."
Sedan följer ett utbyte av fisk mot kött; en symbol för att den inkränktande stammen inte kommit för att strida, utan som deras stamhövding säger, för att be om att fredligt få gå igenom djungeln. Hans förklaring till varför de vandrar är:
"Our lands were ravaged. We seek a new beginning."
Annars var jag inte så övertygad över Mel Gibsons tolkning av händelserna innan de spanska konkistadorerna erövrade Amerika men just den här scenen påverkade mig starkt. Dels för att den belyser det som jag tidigare skrivit om, vikten av att känna en samhörighet med det territorium där man lever (läs: systrarna Quintreman). Stamhövdingen singnalerade att han och hans familj hörde hemma just i den här skogen och inkräktare var inte välkomna under vilka som helst omständigheter. Dels blev jag berörd av svaret han fick: den andra stammens land hade ödelagts (av vem kommer inte fram men jag tolkade det som av Européerna), de sökte en ny start någon annanstans - trots att de antagligen också haft en precis lika stark anknytning till sina egna landområden tidigare.
Jag kommer att tänka på Sofis blogginlägg om Skilda världar som även den berörde mig djupt.
"Nästan ingen vill veta om våra fantastiska ungdomar. Var de kommer ifrån och varför de lämnat sina hem. ...Man ser dem som myror. En enda identisk massa där det inte spelar så stor roll om en av tusen stupar på vägen.
...
Tänk dig att ett barn i din närhet tvingas ut att jobba på fälten med machete i hand bara fem år fyllda. Tänk dig samma barn se flera av sina äldre syskon mördas och veta att det är att döda eller bli dödad som gäller så fort du blir tillräckligt gammal att hålla ett skjutvapen. Och säg sen att de inte har rätt att söka ett bättre liv i ett främmande land. De VET att chansen att de kommer fram är liten. På vägen mot den hägrande frihet de väntar sig i USA finns våldtäktsmän, rånare och misshandlare. Somnar man på taket under tågresan genom Mexiko kan man falla av. Faller du så dör du. La Bestia har tagit många liv. Om du inte orkar simma över floden så dör du. Går du vilse i öknen så dör du. Har du för lite vatten eller prärievargarna hinner ifatt dig så dör du. Har du satsat på felcoyote som ska ta dig över gränsen så dör du. Allt detta vet de. Men de vet också att risken är stor att dö om de stannar kvar. "
Och jag tänker: på dessa drygt 500 år har det bara blivit värre. Hur många stammar har inte fått sätta livet till och söka nystart annanstans, sedan européernas ankomst i den nya världen? Jag tänker själv på kampen som byborna nere i Södra Chile fortsättningsvis utkämpar. Deras kamp fyller 18 år nu i juni. 18 år av kamp om att få behålla sina livsvillkor på det territorium där de fötts, där deras förfäder bott och där de hoppas se sina barn kunna fortsätta leva, genom att livnära sig på fiske och allt det andra som ett rent hav har att erbjuda. I 18 år har de levt med en överhängande risk att förlora sina livsvillkor. Vad händer med dem och deras barn om de misslyckas i sitt försvar mot installeringen av ett avfallsrör fyllt med gifter från en fabrik 30 km längre bort? 18 år är förvisso en kort tid med tanke på att det egentligen är något som pågått i över 500 år: den europeiska modernismens framfart på bekostnad av andra levnadsvillkor. Men deras kamp har i jämförelse med andra tillsvidare varit framgångsrik. De kan ännu livnära sig på sitt fiske i sin egen lilla by. Sofis ungdomar har inte haft samma tur. Deras förfäder har någon gång i tiden fått göra som den inkränktande stammen i Apocalypto-filmen gjorde: bryta upp för att söka en nystart, inne i städerna. I generation efter generation har dessa landlösa familjer fallit offer för modernitetens baksida, som slavar, billig arbetskraft, narco-langare, etc.
Under de seminarier jag deltagit i sedan jag kom hem från mina fältstudier har jag ofta slagits av hur många tycks ta för givet att urbaniseringen i fattiga länder sker för att "de fattiga på landsbygden VILL flytta in till städerna för att söka ett bättre liv". Nej, knappast. Ingen vill flytta från sitt (trygga) hem, men något gör att att de måste. Detta "något" är väldigt ofta ett resultat av det moderna samhällets törst efter nya saker eller nya upplevelser (i form a turism). Sorry folks, vi ÄR alla deltaktiga. Den där Ipadden, nya bilen, fina nya sommarjackan, barnens vackra bomulls t-skjortor, bananerna, kaffet, ja även den sköna charterresan till söderhavsö, de bär ALLA på den förtäckta sanningen: för att vi ska kunna njuta av stundens tillfredsställelse har skett på bekostnad av andras livsvillkor. Det går inte att miljöcertifiera sig ur den ekvationen. Det bara inte går. Inte går det heller att skapa samförstånd i en situation där den ena är vinnare och den andra är förlorare. Det bara inte går.
Kanske det är därför vi ofta väljer att blunda. Jag valde (delvis) att blunda för att kunna leva mitt liv här i den här verkligheten. En del av Sofis andra vänner väljer att blunda. Det är en försvarsmekanism. Vi vill inte veta, vi vill leva i våra bubblor så att vi kan fortsätta njuta av stundens tillfredsställelse, på nytt och på nytt och på nytt. Men det går snart inte mera. Städerna i Syd är överbefolkade av personer som inte har någonstans att ta vägen. Europa försöker förgäves mota flykting-Olle i grind medan man på samma gång drar mattan under hans levnadsvillkor i hans hemmamiljö, med gruvdrift, med olaglig export av giftigt e-avfall, med kemikalier från den färgade bomullen eller annan "lyxvara" för oss här i Norr. Sociala problem uppstår. Krig mellan olika grupper som vänder sig inåt i sin desperation. Barn riskerar sina liv för att få bli papperslösa immigranter i Norr. Och vi blundar.
Finns det något sätt för oss att vrida klockan tillbaka. Eller är det redan för sent? Vad hade hänt om de där båtarna från Europa aldrig hade anlänt? Hur skulle vår historia se ut om ingen någonsin hade hört talas om "El Dorado"? Kunde saker och ting ha utvecklats annorlunda då? Jag bara undrar....
Men ett sätt att åtminstone skapa förståelse och respekt är genom att lyssna vad den andra har att berätta. De ger sig inte av för att de vill - utan för att deras byar blivit ödelagda, och i den ödeläggelsen är både du och jag delvis delaktiga inte bara genom vår egen konsumtion men också genom vår självvalda ignorans.
Upplyftande, eller hur? Tänk att då jag äntligen hittar tiden att blogga lite så väljer jag att skriva ett megalångt inlägg om just detta. Knasiga jag.
Nu tillbaka till min egen lilla amningsbubbla - mera oxytocin år folket!
"I am Flint Sky and I have hunted this forest since I came of age. My father hunted this forest with me and before me. Jaguar Paw, my son. He hunts this forest with me. He will hunt it with his son after I am gone."
Sedan följer ett utbyte av fisk mot kött; en symbol för att den inkränktande stammen inte kommit för att strida, utan som deras stamhövding säger, för att be om att fredligt få gå igenom djungeln. Hans förklaring till varför de vandrar är:
"Our lands were ravaged. We seek a new beginning."
Annars var jag inte så övertygad över Mel Gibsons tolkning av händelserna innan de spanska konkistadorerna erövrade Amerika men just den här scenen påverkade mig starkt. Dels för att den belyser det som jag tidigare skrivit om, vikten av att känna en samhörighet med det territorium där man lever (läs: systrarna Quintreman). Stamhövdingen singnalerade att han och hans familj hörde hemma just i den här skogen och inkräktare var inte välkomna under vilka som helst omständigheter. Dels blev jag berörd av svaret han fick: den andra stammens land hade ödelagts (av vem kommer inte fram men jag tolkade det som av Européerna), de sökte en ny start någon annanstans - trots att de antagligen också haft en precis lika stark anknytning till sina egna landområden tidigare.
Jag kommer att tänka på Sofis blogginlägg om Skilda världar som även den berörde mig djupt.
"Nästan ingen vill veta om våra fantastiska ungdomar. Var de kommer ifrån och varför de lämnat sina hem. ...Man ser dem som myror. En enda identisk massa där det inte spelar så stor roll om en av tusen stupar på vägen.
...
Tänk dig att ett barn i din närhet tvingas ut att jobba på fälten med machete i hand bara fem år fyllda. Tänk dig samma barn se flera av sina äldre syskon mördas och veta att det är att döda eller bli dödad som gäller så fort du blir tillräckligt gammal att hålla ett skjutvapen. Och säg sen att de inte har rätt att söka ett bättre liv i ett främmande land. De VET att chansen att de kommer fram är liten. På vägen mot den hägrande frihet de väntar sig i USA finns våldtäktsmän, rånare och misshandlare. Somnar man på taket under tågresan genom Mexiko kan man falla av. Faller du så dör du. La Bestia har tagit många liv. Om du inte orkar simma över floden så dör du. Går du vilse i öknen så dör du. Har du för lite vatten eller prärievargarna hinner ifatt dig så dör du. Har du satsat på felcoyote som ska ta dig över gränsen så dör du. Allt detta vet de. Men de vet också att risken är stor att dö om de stannar kvar. "
Och jag tänker: på dessa drygt 500 år har det bara blivit värre. Hur många stammar har inte fått sätta livet till och söka nystart annanstans, sedan européernas ankomst i den nya världen? Jag tänker själv på kampen som byborna nere i Södra Chile fortsättningsvis utkämpar. Deras kamp fyller 18 år nu i juni. 18 år av kamp om att få behålla sina livsvillkor på det territorium där de fötts, där deras förfäder bott och där de hoppas se sina barn kunna fortsätta leva, genom att livnära sig på fiske och allt det andra som ett rent hav har att erbjuda. I 18 år har de levt med en överhängande risk att förlora sina livsvillkor. Vad händer med dem och deras barn om de misslyckas i sitt försvar mot installeringen av ett avfallsrör fyllt med gifter från en fabrik 30 km längre bort? 18 år är förvisso en kort tid med tanke på att det egentligen är något som pågått i över 500 år: den europeiska modernismens framfart på bekostnad av andra levnadsvillkor. Men deras kamp har i jämförelse med andra tillsvidare varit framgångsrik. De kan ännu livnära sig på sitt fiske i sin egen lilla by. Sofis ungdomar har inte haft samma tur. Deras förfäder har någon gång i tiden fått göra som den inkränktande stammen i Apocalypto-filmen gjorde: bryta upp för att söka en nystart, inne i städerna. I generation efter generation har dessa landlösa familjer fallit offer för modernitetens baksida, som slavar, billig arbetskraft, narco-langare, etc.
Under de seminarier jag deltagit i sedan jag kom hem från mina fältstudier har jag ofta slagits av hur många tycks ta för givet att urbaniseringen i fattiga länder sker för att "de fattiga på landsbygden VILL flytta in till städerna för att söka ett bättre liv". Nej, knappast. Ingen vill flytta från sitt (trygga) hem, men något gör att att de måste. Detta "något" är väldigt ofta ett resultat av det moderna samhällets törst efter nya saker eller nya upplevelser (i form a turism). Sorry folks, vi ÄR alla deltaktiga. Den där Ipadden, nya bilen, fina nya sommarjackan, barnens vackra bomulls t-skjortor, bananerna, kaffet, ja även den sköna charterresan till söderhavsö, de bär ALLA på den förtäckta sanningen: för att vi ska kunna njuta av stundens tillfredsställelse har skett på bekostnad av andras livsvillkor. Det går inte att miljöcertifiera sig ur den ekvationen. Det bara inte går. Inte går det heller att skapa samförstånd i en situation där den ena är vinnare och den andra är förlorare. Det bara inte går.
Kanske det är därför vi ofta väljer att blunda. Jag valde (delvis) att blunda för att kunna leva mitt liv här i den här verkligheten. En del av Sofis andra vänner väljer att blunda. Det är en försvarsmekanism. Vi vill inte veta, vi vill leva i våra bubblor så att vi kan fortsätta njuta av stundens tillfredsställelse, på nytt och på nytt och på nytt. Men det går snart inte mera. Städerna i Syd är överbefolkade av personer som inte har någonstans att ta vägen. Europa försöker förgäves mota flykting-Olle i grind medan man på samma gång drar mattan under hans levnadsvillkor i hans hemmamiljö, med gruvdrift, med olaglig export av giftigt e-avfall, med kemikalier från den färgade bomullen eller annan "lyxvara" för oss här i Norr. Sociala problem uppstår. Krig mellan olika grupper som vänder sig inåt i sin desperation. Barn riskerar sina liv för att få bli papperslösa immigranter i Norr. Och vi blundar.
Finns det något sätt för oss att vrida klockan tillbaka. Eller är det redan för sent? Vad hade hänt om de där båtarna från Europa aldrig hade anlänt? Hur skulle vår historia se ut om ingen någonsin hade hört talas om "El Dorado"? Kunde saker och ting ha utvecklats annorlunda då? Jag bara undrar....
Men ett sätt att åtminstone skapa förståelse och respekt är genom att lyssna vad den andra har att berätta. De ger sig inte av för att de vill - utan för att deras byar blivit ödelagda, och i den ödeläggelsen är både du och jag delvis delaktiga inte bara genom vår egen konsumtion men också genom vår självvalda ignorans.
Upplyftande, eller hur? Tänk att då jag äntligen hittar tiden att blogga lite så väljer jag att skriva ett megalångt inlägg om just detta. Knasiga jag.
Nu tillbaka till min egen lilla amningsbubbla - mera oxytocin år folket!
2.5.14
One night in Bangkok
... and the world's your oyster!
Så känns det när jag för en gångs skull lyckats hålla ögonen uppe förbi kvällsamningen och barnens läggdags. Nu ni, nu skulle det sitta bra med ett riktigt djupt blogginlägg. Jag har mycket tankar som skulle behöva få komma ut och lufta på sig. Men se nej, det är skattedeklarationstider och även i år strular det till sig med min deklaration av stipendier. Tre år på stipendier och ännu vet jag inte hur man ska fylla i de där sjuttons summorna på nätet.
Säger som schack-spelaren:
It's a drag, it's a bore, it's really such a pity
To be looking at the board, not looking at the city....
Eller som Arnie:
I'll be back!
Så känns det när jag för en gångs skull lyckats hålla ögonen uppe förbi kvällsamningen och barnens läggdags. Nu ni, nu skulle det sitta bra med ett riktigt djupt blogginlägg. Jag har mycket tankar som skulle behöva få komma ut och lufta på sig. Men se nej, det är skattedeklarationstider och även i år strular det till sig med min deklaration av stipendier. Tre år på stipendier och ännu vet jag inte hur man ska fylla i de där sjuttons summorna på nätet.
Säger som schack-spelaren:
It's a drag, it's a bore, it's really such a pity
To be looking at the board, not looking at the city....
Eller som Arnie:
I'll be back!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)