31.8.13

Om att opta ut

Jag har varit där. Med ett jobb på en internationell firma, fina resor, fina förmåner, rätt så skapligt betalt. Mycket roliga människor. Och mycket jobb. Och lång arbetsväg. Och en ett-åring som aldrig ville hålla sig frisk. Jag pallade inte. Jag pallade inte skuldkänslorna över att hela tiden vara tvungen att ringa chefen och säga att nu är jag borta igen: feber, vattkoppor, hosta... etc. På samma gång var jag samvetsgrann, vi delade dagarna 50/50 med mannen och jag jobbade som en idiot de 4 timmar som jag hade till mitt förfogande. Må jag tillägga att jag uppnådde alla mina målsättningar med bravur.

Ändå kände jag hur kinden pressades mot glastaket, och det var ett tak med tjockt glas, det var inte upp till mig att spräcka det glaset. Det förstod jag senast när jag meddelade min nya chef att jag var gravid och han chockat tittade på mig och harklade och sa "ähum, grattis". Jag förstod det också då kurser och intressanta utmaningar gick mig förbi och jag istället fick dra det stora lasset vad gällde själva jobbet. Kön var lång in till mitt rum, när folk skulle fråga mig om detaljer som endast jag kunde. Smickrande kan man tycka. Stressande tyckte jag.

Och jag pallade inte. Feministen optade helt enkelt ut. För att köra raserfart till dagis vareviga dag, med en mage som växte och en stress som inte var hållbar det var liksom inte min grej kom jag fram till. Det måste finnas något annat sätt att leva sitt liv. Mitt samvete slet mig också då dottern fick spendera väldigt långa dagar på dagis, trots att ena hämtade och den andra förde. Dessutom, om jag nu skulle satsa så där hårt på något, så kunde det ju vara något som på riktigt kändes meningsfullt.

Idag handlade Familjeliv om karriärmammor (podcast här) . Det var intervju med f.d. ministern Paula Lehtomäki som ju blev känd för att pricka in två barn under sin ministerperiod. Det var också en intervju med journalisten Anna-Lena Laurén som valt att satsa fullt ut på sitt jobb trots att hon har ett litet barn. Jag är uppriktigt glad för andra kvinnor som lyckas få det att fungera. Verkligen, jätte fint! Men två exempel på kvinnor som haft den turen att de fått jobba med något som de brinner för och där de själva haft en hel del att säga till om betyder inte att alla kan ha det så. Och det är där jag vill hytta med näven för alla radikala feminister som tycker att det är varje kvinnas roll att spräcka glastak. Nej, så är det inte. I många fall är det snarare kvinnans psyke som får ta stryk innan vi hör klirret av glassplittret.

Att säga att kvinnor idag har möjlighet att välja hur de vill ha det är också en sanning med (stor) modifikation. Bulken av kvinnoarbete är sådant där arbetstiderna är utstakade, och förväntningarna från chefshåll är klara, många av jobben som kvinnor utför är stressfyllda och självbestämmande rätten över hur de egna uppgifterna ska skötas väldigt liten. Själv anser jag att jag hade ganska stor frihet hur mitt jobb skulle utföras, och ändå kändes det ohållbart. Jag kan just tänka mig någon som inte är motiverad men som pressas konstant att prestera...

Jag tyckte om Ingrid Bieses inlägg i programmet. Hon hade en helhetsinblick och förståelse för var skon egentligen klämmer. Speciellt tyckte jag om att hon sa att kvinnorna varit de som "lättast" kunnat opta ut, men att det också finns en liknande tendens bland männen. Det är bara svårare för dem att hitta en orsak. Hur mycket stryk fick inte Stefan Wallin för att han "skyllde på" familjen när han avsade sig sina politiska uppdrag?

I grund och botten handlar det inte bara om jämställdhet på arbetsplatsen. Det handlar också om en ny generation som söker mening i det de gör, inte enbart status, pengar och karriär. Paula Lehtomäki och Anna-Lena Laurén har hittat meningen i sitt yrke, men det finns många kvinnor som aldrig kommer att hitta det. För de som ändå har möjlighet (vilket inte alla har, pengar spelar ju fortfarande en roll!) så är det där med att opta ut inte en så dum idé. Trots att man är feminist.

Och må då tillägga att min väg ut ur ekorrhjulet till stor del följde den väg som Ingrid Biese valde: att satsa på att doktorera om ett ämne som jag är genuint intresserad av. Visst finns det stora utmaningar som doktorerande flerbarnsmamma också, men det är en historia för en annan dag.


29.8.13

Disney prinsessor för lika lön




Jag känner igen mig i mångt och mycket i det här klippet. Men vill änd säga att jag tycker att målsättningen är snedvriden. Vi lever i en f*cked up world, det är ett bistert faktum. Eller vad säger du om "fracking", om miljögifter, om besprutningsmedel som dödar bin... Som enskild person ser man inte att man är en del av det spelet, men det är vi, i det nuvarande systemet är vi en del av det...Ska vi kvinnor bidra till att f*cka up den här världen ännu mer genom att fortsätta detta "rat race"? Eller ska vi söka vår inre styrka och visa vägen mot något nytt som kanske inte är lika destruktivt som det som vi letts in i under de senaste år-hundradena/-tiondena? Jag skulle så gärna säga åt flickan i filmen, screw them, they are so not worth it. And go for something diffferent.

Det är kanske ändå inte "money that makes the world go around". Eller det behöver inte vara det, i en alternativ värld. Tänk solen, tänk magnetfält, tänk månen, tänk inre styrka... tänk herreminjee utan för boxen för en gång skull. Vi befinner oss i en återvändsgränd - dags att göra en helomvändning!

Men vilken är den då? Varför klarar inte jag själv heller av att bryta mig fri?



23.8.13

Slow Food första möte

Igår kväll samlades de som anmält intresse att vara med och grunda Slow Food Ostrobothnia för första gången. Vi var ett gäng på sju personer (skulle antagligen ha varit fler om inte datumet krockat med en massa annat intressant program i stan). När vi drog en presentationsrunda visade det sig att det som förenade oss alla var intresset för naturlig mat med förankring i det lokala. Många utryckte sin frustration över att bo i en stad där stormarknaderna har tagit kål på det lokala. Och hur kopplingen mellan de som förser oss med mat och vi själva helt försvunnit. En annan sak som kom fram var hur många av oss upplever att vi är helt ensamma om vår strävan mot en bättre matkultur i den här stan. Som en av deltagarna sa: folk måste börja njuta av livet igen, och det gör man ju genom att ge maten den tid och njutning som den är värd!

Nu råkar jag ju ha en del upplysta vänner i min bekantskapskrets, så på den här fronten känner jag mig faktiskt inte alls ensam. Men visst, väldigt få av mina upplysta vänner har tagit steget ut och satt sina ord i handling. Vågar påstå att de allra flesta fortfarande veckoshoppar strösta delen av sin mat i butiker där man kan få antingen S eller K bonusar. I ärlighetens namn så gör ju vi det också, veckoshoppar alltså. Men inte största delen av vår mat. Sedan vi flyttat hit till stan så har jag bemödat mig om att bygga upp nya rutiner: torghandel på fredagar, fisk på lördagmorgon, leverbeställning från ekobutiken med jämna mellanrum, köttleveranser via REKO, och ägg och mjölk från bonden torsdagkväll, ja och sedan ekogrönsaksleveransen varannan vecka till matringen. Tidskrävande? Ja. Givande? GIVETVIS! Ni vet inte hur roligt det varit att stifta bekantskap mellan alla dessa matproducenter. Det där lilla snacket man hinner med medan man handlar, det är guldvärt! Så undrar jag vart alla andra har så bråttom hela tiden? Vad är det som är himla viktigt att man inte hinner njuta av (upphandlingen av) mat? Själv tror jag inte att det är omöjligt att bygga upp nya nätverk där man både sparar tid och får njuta av den här maten. Men det gäller att jobba på logistiken, hitta grannar som vill göra likadant och dela upp ansvaret för hämtning av vissa produkter veckovis. Inte alls omöjligt. Gäller bara att hitta de där likasinnade.


Men tillbaka till Slow Food, för det är väl där de likasinnade gömmer sig. Vi bollade en del idéer om vad vi skulle kunna göra. En hel del innovativa idéer kläcktes. Det roliga var att de som var med igår verkligen visade engagemang, och mötet gjorde oss bara mer ivriga. Det är som när man gått omkring i ett vakum, och plötsligt gör någon ett hål på förpackning. Luften strömmar in! Jag kan andas igen! Härligt att få komma ihop sig med likasinnade och känna att man inte är någon freak, att vi är många med liknande tankar. Ännu härligare att det finns de som också vill göra något för den goda sakens skull.

Det blir nog bra ännu ska ni se. Bara vi kommer igång på riktigt!


20.8.13

Rösterna från "jordens folk"

Jordens folk, de är det Mapuche betyder. Eller människorna som kommit från jorden. Det är via dem jag kommit att förstå allt mer vad "buen vivir", det goda livet, egentligen innebär. Det är de som startat min egen dekoloniseringsresa in i en ny, eller kanske urgammal, verklighet.

För den som är genuint intresserad av "naturfolk" och deras relation till naturen så kan jag inte annat än varmt rekommendera den här dokumentärer: La voz de los Mapuche.

Filmen är textad till engelska så även ni som inte kan spanska kan se den. En verklig ögonöppnare för den som ännu tror på globaliseringen. I den här filmen ser vi vad tillväxtekonomin och globaliseringen har för effekter på dem som vill leva ett liv i harmoni med naturen men där multinationella företagens behov av naturresurser nu istället hotar deras livstil och möjligheter att överleva.

Det är en film som inspirerat mig, som värmer och som inger hopp. Inget i still med andra nutidsdokumentärer som  istället för att inspirera till handling oftast lämnar en handlingsförlamad och utan tro på framtiden: "we are all doomed, nothing to do about it anyway, just shop'til you drop". Nej, La voz de los Mapuche visar att det finns de vågar sätta sitt eget liv på spel för att försvara naturens rikedomar och framtida generationers fortbestånd.

Se den om du vill känna dig inspirerad!

En annan dag skriver jag kanske om hur den här dokumentären blev till, vilket hemlighetsmakeri och strategisk tänkande som krävdes för att dokumentärens filmmakare skulle få ut den till allmänheten innan det var för sent! Håll utkik....


19.8.13

Utlovade recept

Jag var aktiv på bak-fronten på veckoslutet. Och bilder kom upp på Facebook. De fick en viss uppmärksamhet med önskan om recept. Så här kommer recepten. Alla på rakan.


Banan-valnöts muffins


3 ägg
2 msk kokosolja (eller smör om det funkar för dig)
2 msk kokosmjölk
2 msk honung
2 bananer
1/2 tsk kanel
1/2 tsk nejlika
1/4 tsk havssalt
1/2 tsk vaniljpulver
1,5 dl kokosmjöl
1,5 dl valnötter
1/2 tsk bakpulver

Blanda ägg, oljan, mjölken, honungen, bananerna, salt och kryddor i en matberedare. Blanda ihop kokosmjöl och bakpuler innan du lägger dem i matberedaren. Tillsätt valnötterna och låt beredaren göra sitt jobb tills nötterna är passligt stora (inte för länge alltså). Lägg smeten i muffinsformer och grädda i 250 grader, 20 minuter.






Äppelmuffins

2 ägg
2,5 dl mandelmjöl (jag använde det som blivit över från mandelmjölk, dvs en våtare variant)
1,5 dl bovetemjöl
2 bananer
1 tsk bakpulver
1 tsk kanel
1 tsk vanilj
3-4 små äppel
Kanel

Blanda alla ingredienser förutom äpplena. Lägg i muffinsformar. Skala äpplena och dekorera muffinsarna alternativt tryck in äppelbitarna i muffinsdegen - 3-4 bitar per muffins beroende på storleken på bitarna och muffinsformarna.

Grädda i ca 20 minuter (tills muffinsen är genomstekt) i ca 200 grader.

Inga bildbevis här tyvärr!


Fejkat rågbröd
 (inspiration från Kärnfrisk Mat)

1,3 liter vatten
3 msk fiberhusk
2 dl krossat bovete
2 dl hirsflingor
5 dl bovetemjöl
1,5 dl malda linfrön (omalda går också bra)
3 dl rårismjöl
3 msk honung
1,5 dl carob pulver
1-2 msk salt
3 msk solrosfrön
2 msk (eller mer) fänkålsfrån eller kumminfrön


Beredning: blanda vatten med fiberhusk, låt stå ca 10 minuter. Blanda i resten av ingredienserna. Jag använde matberedaren. Låt stå i ytterligare 10 minuter så att smeten hinner tjockna till ordentligt. Grädda i brödformer i ugn. Silikonformer fungerar utmärkt utan smörjning, andra kan behöva smörjas. 200 grader tills genomgräddade (1,5h ungefär, kanske lite mindre, håll koll).







Ålandspannkakor a la americana
 (inspiration från Kärnfrisk Mat)

De här pannkakorna uppskattades av hela familjen (förutom lille herremannen då som kommit in i en matvägrar period utan like, men det är hans problem om han bara vill äta knäckis hela tiden...och vårt då han blir på dåligt humör mellan mattiderna, tur att det finns äppel i trädgården...).

2 dl kokt kallt ris
3 ägg
3 dl bovetemjöl
1 tsk kanel
1 tsk kardemumma
2 mosade bananer
1 msk kokosolja
1 tsk bakpulver
en gnutta salt

Mosa bananern och blanda i övriga ingredienser. Detta är ett av få recept där matberedarn varit onödig. Forma till passligt stora pannisar och stek i rikt med (kokos)fett. Pass på med värmen, de bränns snabbt!





Äppelpaj

Istället för att ordna restaurangdag igår så bjöd vi hem några vänner på kaffe och äppelpaj. Nästa gång ordnar jag nog ändå restaurangdag - namnet är redan klart: Sweet Dream Café.

2 ägg
2,5 dl mandelmjöl (igen överbliven från mandelmjölken)
2 dl bovetemjöl
3 rivna morötter
1 rivet äppel
1 tsk kanel
2 msk kardemumma
1 tsk bakpulver
en gnutta salt
3 msk citronsaft

6- 7 små äppel

 Blanda alla ingredienser (förutom deko-äpplena) i matberedare. Lägg i smord form. Skala äpplena och skär i kluftor, dekorera kakan. Grädda i ugn 200 grader, 40 min eller tills den är genomstekt.



Samisk bakläxa via dumburken

Jag har tidigare spekulerat och glooglat lite om samernas historia. I april publicerade jag det här inlägget här på bloggen: Samer och häxor i en hållbarare värld.

Igår erbjöd dumburken lite mervärde för en gångs skulle. Det var FST5 (eller var det egentligen SVT?) som sände två väldigt intressanta program. Först ett som heter Åtta årstider som handlar om samer upp i norra Norge som gått inför att bevara sina traditioner och försöka utveckla renhushållning för att kunna leva på det. Det kom fram mycket intressanta saker i det programmet. T.ex. att mormodern i huset när hon var ung inte velat visa utåt att hon var samisk eftersom det var så stigmatiserande. Den unga flickan som snart skulle konfirmeras var stolt över sitt samiska ursprung och hennes mamma hade satsat massor av tid på att sy en samisk folkdräkt för evenemanget. Min första tanke var att samerna tycks ha samma revitalisering på gång som går att skönja bland ursprungsbefolkningarna i Sydamerika. Min andra tanke var att det är intressant hur kristendomen möter samiska kulturen i en konfirmation med samisk folkdräkt. Det fanns mycket annat tänkvärt i programmet och jag älskade att se den lilla byns gator fylld med folk. Vilket fint lokalsamhälle, tänkte jag.

Men det riktigt intressanta programmet kom genast efter. Vi har med intresse under sommaren följt med programmet Från Sverige till himlen. Det är ett program som försökt visa de olika religionerna som praktiseras i Sverige idag. Himla intressant. Så igår, då jag just höll på att låta John Blund ta mig med ut på en liten slumringstur så säger hubben, "hej det här är ju din grej, det här måste du se". Jag gnuggar mina ögon och lyckas hålla mig vaken 30 minuter till. Gårdagens program handlade nämligen om sametron, om nåjder, och om andeväsendet i naturen, om tankens telepatiska kraft, och om 1600-talets förtäckta grymheter. Trots att jag aldrig förr stiftat närmare bekantskap med samernas folktro så var den i sig inte obekant. Allt klingade så lika med vad jag lärt mig om Mapuche-folkets tro: om hur alla ting har en "själ", hur man ska visa respekt för naturen, be om lov innan man använder sig av den, och trummorna, t.o.m. de verkade ha samma uppgift bland samerna som bland mapuche: att kalla på gudar och goda krafter, att skrämma bort onda krafter. På mapdungun kallas dessa för "kultrun" och är en central del av mapuche-tron. I programmet igår kallades trumman bara för trolltrumma, trots att representanten för den samiska folktron förkastade det ordvalet eftersom det bär på stigmatiseringen från tiden när samerna skulle bli kristna. Lite googlande gav mig istället "Ceremonitrumma" och det låter ju faktiskt mycket bättre.

Imorse reflekterade jag lite mer över programmets upplägg, den nya informationen jag fått, och hur det förmedlats. Tänkte att dekoloniseringslitteraturen, som jag just nu fördjupar mig i, beskriver 1600-talet som det århundrade då koloniseringen av andra världsyner i Sydamerika påbörjades. Programmet igår talade om 1600-talets förödande effekter på den samiska kulturen: jojket förbjöds, ceremonitrummorna beslagtogs och förstördes, nåjder (häxor) förföljdes. Koloniseringen pågick alltså inte enbart i Europas kolonier i Nya Världen, den hade en brutal framfart även på hemmafronten, något som de latinamerikanska nutidsfilosoferna tycks bortse ifrån (eller vara omedvetna om).

En annan sak som slog mig var hur skeptisk programvärden var inför tanken att det finns ett andeväsen bortom vad vi själva kan se och rationellt greppa. Hennes reaktion på telepati-trädet och hur vissa kunniga samer kunnat påverka väder och vind visade resultatet av flera hundra års kolonisering på gemene man. För jag vågar påstå att de flesta svenska (och finländare) skulle hålla med henne, en sten kan inte ha ett väsen, ett träd kan inte kommunicera med människor, en människa kan inte påverka vädret. Men det finns de som tror, och som kanske även ser de här sambanden. Men sådana samband är inte vetenskapligt gångbara, i alla fall inte i det nuvarande systemet. Det är inte rationellt att tänka så. Jag bara undrar, vems rationalitet är mer värdefull när stormen pyr på kalfjället och några stackars off-piståkare tappat bort sig?

Jag undrar också varför i hela fridens namn vi gått igenom Sveriges konungahistoria minst två gånger under min skoltid (och jag kunde rabbla namnet på vareviga kung/drottning från 1600-talet fram till 1800-talets slut) och aldrig, inte ens en enda fjuttig gång, talat om vad dessa kungar ställde till med uppe i norr... Och i världen prisas de nordiska länderna som de mest jämställda och toleranta av dem alla. Känns på något sätt så fel. Så fel.

Tillägger ännu: En av de stora grejerna för ursprungsbefolkningar runtom i världen har varit ILOs konvention 169 som ska skydda deras självbestämmande rätt och möjligheter att praktisera sin livstil i det territorium där de lever. Det intressanta är att denna konvetion har ratificerats av bl.a. Chile (men man har inte ännu genomfört det som konventionen kräver) men inte av Finland.... Så det om det toleranta moderlandet....





13.8.13

Bildcollage

Jag har varit lat med att tömma kameran. Har faktiskt fått radera bilder från förra sommaren (!) för att få plats med nya. Men nu är kameran tömd in på den lösa hårddisken så nu gäller det bara att dela med sig av härligheten här.

Let's go.

Mjukglass i gräset. Sommarn kan börja!

En dag saknade vi våra parkluncher i Helsingfors så mycket att jag gjorde korvsoppa och sen satte vi oss på parkbänken och låtsades vara i vimlet i Haga-parken. Mysigt.

Mina rabarber och jordgubbspajer, gluten och sockerfria (dock lite honung i toppingen).

Cupcakes - sockerfria, mind you!

Sallad och dillodlingen när det bästa ännu inte hade passerat.. Fast just nu äter vi bara av den här grönsalladen.

Tackar Ruisrock för att vi fick lära känna det här vildsvinet.

När de femstjärniga hotellen inne i Åbo var fullsatta valde vi att ta in på en lantgård i Merimasku. Mycket behaglig upplevlse. 

'Konstverken utanför vårt lilla krypin i en 1700-tals byggnad.

Getter och får på grönbete - och våra gulltottar likaså.

Ett slag för jämställdheten....Tuppen vaktar sina höns. Precis som det ska va - för att få lite ordning och reda i huset!

Smakbyns matbod: Lokal åländsk mat. Det är sånt här jag skulle vilja se mer av i Österbotten.

Den glada grisen från lunchen i Micke Björklunds smakby. Skapligt god. Rotmoset slukade jag i ett nafs!

Det sockerfria barnkalaset. Version 3. Fruktspett, broccolin och kokosbollarna var en hit.

Kaka anno 2013: chokladglasskaka, gjord på fryst banan, kokosgrädde och raw cacaopulver. Skapligt gott - tyckte en del av gästerna...

Mitt nya morgonmål: Chia blandat med mandelmjölk, toppat med egna blåbär. Vardagslyx.

Lätt lunch på sommarstället. Ibland orkar man inte bry sig. Tomatsåsen: tomatsås blandat med gurksallad.

Dagsskörden en dag i början av augusti

Bär från egen gård (och grannens hallon som kommit över på vår sida).

Krusbärskräm och bakom lite torkade nässlor.

Zucchini skörd

Hinner de bli färdiga innan hösten?

Zucchini lasagne: en stor (egen!) zucchini, olivolja, en röra av glutenfria havregryn, vatten och maletkött blandat med kokosmjölk och kokt ris..

Upp på barrikaderna

Idag började vi förskolan. Med förskolan kommer skolmaten. Vare sig man vill det eller inte.  Förskollärarna var ju hjälpsamma med att lugna ner mig. De sa: sedan köksan gick i pension har matlagningen utlokaliserats och nuförtiden är den smaklös. För att sedan fortsätta: Så det finns en hel del svinn då maten är så smaklös att barnen slänger bort en stor del av sin mat. Jag bara....NääääääääääääJJJJJJ! Vad är det här för något? Visst har barnen alltid klagat på den dåliga skolmaten, men då de vuxna också säger det då vet man att något är seriöst fel.

När jag gick ner för trapporna på väg ut till min cykel slog dofterna emot mig. De där dofterna av nylagad storköksmat, fläsksås och kokt potatis. Leverlådan. Kåldolmarna. Spenatplättarna...spagettisåsen...jag hör ljudet av stolarna, skrattet, ser framför mig de långa slingrande matköerna....

Men det var inte dofter, ljud eller syner från idag, allt detta som slog emot mig var mina egna minnen. Då för nästan 20 år sedan när jag själv gick i samma korridorer. Från den tid när maten gjordes av en handfull duktiga köksor, varav hälften var mina skolkompisars mammor. Den tid när smöret ännu stod i stora klumpar på matsalsbordena, och mjölken vi tankade ur metallskåpen var så där passligt fettig. Det var dofter från den tiden när maten vi slängde aldrig blev något "svinn" utan på byttan stod det "GRISMAT" - maten gick till grisarna. En fint kretslopp som idag är brutet pga hygienregler (kanske likaså bra, vet inte...). Inte många år efter min skolstart började fettskräcken bre ut sig riktigt ordentligt i Finland. Efter laman i början av nittio-talet gick jag alltid via godis-kiosken på vägen hem, vrålhungrig som jag var. Någonstans där tappade jag kontrollen över mitt sötsug...Det tog mig över 20 år att hitta balansen igen, och det är den naturliga maten jag har att tacka för den bravuren.

Så när jag cyklar iväg mot jobbet funderar jag på alternativen:
1. Göra som killen i debatt-programmet på YLE för något år sedan: ta med egen mat till skolan för att mitt barn ska få äkta vara. Nej, det går inte, för stor social stigmatisering.
2. Kläcka fram ett läkarintyg över att hon är allergisk mot alla E-ingredienser, alla GMO-kött, alla ryps-baserade oljor inklusive margarin. Nej, det går inte heller. Det blir ju ingen mat kvar i så fall.
3. Utnyttja möjligheten till hemskola - vi har ju ändå LÄROplikt, inte skolplikt i det här landet. Nej. Inte det heller. Jag vill ju att hon ska gå i skola med alla andra barn och jag har ju mitt jobb för sjutton.
4. Ge upp. Ja, tillsvidare lider jag i det tysta, ber en tyst bön om att det som serveras i skolköket inte ska göra henne sjuk på sikt eller påverka hennes koncentrationsförmåga. Istället satsar jag på att kompensera ÄNNU mer med bra mat där hemma (är det möjligt?!?).

Ja, och så finns ju alltid alternativ fem:
5. Ställa mig på barrikaderna tillsammans med alla andra frustrerade föräldrar i den här staden och kräva bättre mat, som ju inte alls behöver bli dyrare i det långa loppet när både barn och personal hålls friskare. När koncentrationen blir bättre och behovet av extra assistenter således blir mindre. Ja, kanske, om vi är tillräckligt många så...men jag lockas inte precis av tanken, eftersom jag kan redan nu tänka mig vad det innebär...Men margarinet, för sjutton också, margarinet - det ska bort. På något sätt måste vi bli av med margarinet. Nålen i ögat.

...Men när jag plockar upp den unga damen på eftermiddagen får jag höra beröm från de vuxna. Så bra hon hade ätit av precis allting, tagit mer av maten, två stora portioner.... Jag låter mig lullas in i tron att allt nog ändå är suveränt bra. Så bra att de har varm mat på skolan som dessutom smakar så pass gott att damen tar till!

Här är en intressant insändare  i Vetlanda-Posten av en 15-åring som aktiverat sig i Matfusk-debatten, från skolmatsperspektiv. Mer sånt! Också här i Finland!


12.8.13

Matdags!

Hufvudstadsbladet lyfter upp ett viktigt tema idag inför skolstarten: vikten i att äta tillsammans. Läs artikeln här: Annars skulle man bara äta hotdoggar.

Jag har prioriterat bort en massa i vardagen för att se till att familijen äter äkta hemlagad mat varje dag. Jag är inte alltför ivrig på att fylla barnens kalendrar med en massa fritidsintressen om det innebär att kvaliteten på maten tar stryk av det. Vi började en gång med konstskrinning i Helsingfors. Vi gick tre gånger. Jag totalvägrade att äta middag "on-the-go", bestående av en smörgås och en jogurt. Bästisen fortsatte. Hon är nu en duktig skrinnare och skrinningen tar upp allt mer tid redan nu. Vid 6-års ålder. Mamman är fundersam om det är så här det ska vara...

Så i höst blir det en utmaning att hitta på tillräckligt med program för att hålla ungarna på replängdsavstånd från Buu-klubben (anser inte att det är hälsosamt att de är så fixerade vid ett barnprogram heller, fast det ger mig en halvtimmes andrum i köket) men så att det inte går ut över våra gemensamma måltider. På samma gång behöver jag själv få komma ut och lufta på mig, helst av allt skulle jag vilja börja springa igen, göra yoga och återgå till min stora passion: dansinspirerade träningspass a la salsa/zumba. Och hubben har ju också rätt till att få ta ett varv på fotbollsplan, utan att jag blir alltför bitter över att jag själv aldrig orkar så långt. För grejen är den, att när maten är gjort, äten, och bortplockad, ja då är jag själv för det mest så mör att det enda jag vill är att krypa upp i vår sköna soffa och somna där.

Känner ibland att livet skulle vara lättare med en kokerska/hushållerska a la Alva i Madicken där hemma. Så skulle jag få ägna mig åt migrän-attacker på sofflocket i stället! ;-) Nej skämt å sido, så skulle jag kunna låta barnen bli både OS-medaljörer i vilken tävlingsgren som helst, eller Finlands svar på sydamerikas största fotbollsproffs (skämtar inte, pojken har talang, inte minst då det gäller att fejka något straff!). Men framförallt skulle det ge mig själv en möjlighet att ta hand om mig själv. Tyvärr har den sidan av myntet varit bortprioriterad en lång tid nu, till förmån för familjemåltiderna....

9.8.13

Heureka!

Så plötsligt händer det. Jag tar tag i en bok (Just FYI den här: Justicia y Diversidad en América Latina pueblos indígenas ante la globalización) och läser ett kapitel som på basen av mina anteckningar (med blå kulspetspenna!) redan verkat relevant i ett tigare skede. Och voilá. Där i det ögonblicket säger det klick, nyckeln vrids om, dörren öppnar sig. Jag står på tröskeln till min egen lilla upptäckt! Två års frustration plötsligt bortblåst. Jag förstår sambanden!!! Heureka! Jag har hittat min tvål!

Bara att sätta i gång med tvätten nu då.

Nu vet ni, nu ska det gå undan....Deadlinen närmar sig.


8.8.13

Där Underlandet möter Verkligheten

Tankarna om den psykedeliska Alice har snurrat på i mitt huvud sedan jag skrev gårdagens blogginlägg. Nej nu ljuger jag. De har snurrat på i mitt huvud sedan vi var och tittade på sommarteatern Alice i Underlandet för snart tre veckor sedan. Hela familjen var fascinerad, alla på sitt sätt. Förutom miljön och de proffsiga skådespelarna så gav den pjäsen oss så mycket. Min man njöt av att äntligen kunna följa med en hel teaterpjäs på svenska, barnen älskade alla karaktärer och konstiga äventyr, och jag själv slogs av hur mycket av vad Alice upplevde korrelererade med mitt eget liv just nu.

Det slog mig nämligen igår att mitt blogginlägg om att vara hemma igen egentligen motsvarade Alices upplevelser när hon vaknade efter sin underbara dröm. Den där känslan av att ha sett och upplevt en helt annan verklighet och sedan vakna upp till den riktiga verkligheten. Eller för att precisera: den verklighet man alltid trott att är den riktiga verkligheten. För det absurda med att vara hemma igen den här gången var att det som jag tidigare trodde var verkligt inte längre passade in i min nya verklighet. Lite som Alice när hon säger:

“I wonder if I've been changed in the night. Let me think. Was I the same when I got up this morning? I almost think I can remember feeling a little different. But if I'm not the same, the next question is 'Who in the world am I?' Ah, that's the great puzzle!”

 Ju mer jag insåg att jag faktiskt var hemma på "trygg mark" destu djupare föll jag ner i kaninhålet. Nej, det är inte de som är galningar. Det är vi här i vår "verklighet" som är galningar. Vi har fått allting om bakfoten. Allting är fel. Ju mer jag lyssnade på nyheterna, läste tidningen, följde med samhällsdebatten destu mer kändes det som om det är vi som är galningar allihop. Även jag. För som katten sa till Alice så måste hon ju vara galen, annars skulle hon inte vara här.

Jag drömde mig bort till en riktig verklighet. En verklighet som motsvarade den jag upplevt bland småbönder och ursprungsbefolkning i Chile. Den verklighet som överensstämde med vad naturen har att erbjuda, inte en verklighet där ekonomin sätter våra gränser för hurdana vi ska vara och hur vi ska producera för att kunna leva, och där slavarbetande chineser bestämmer takten för hur väl den finska industrin kan erbjuda jobb och välfärd i vårt eget land. Jag drömde om en idyll "a la Underbara Clara" (utan glossiga glansbilder dock!) men verkligheten jag levde i gav inget utrymme för en sådan dröm. Min man har inte rest med mig till Underlandet och tillbaks. Jo, han var med på en del av resan, men inte på min interna resa, inte resan in i Underlandet. Han såg alla dessa bloggar och det idylliska livet på landet endast som en övergående "hipster" trend.  För honom är verkligheten inte en dröm. Han har redan slutit fred men sin ilska över världens orättvisor. För honom är det som vi har här och nu det som verkligen existerar. Och handen på hjärtat så vill nog jag också tillsvidare leva så här. Jag klarar inte av att förverkliga tanken om ett annat liv någon annanstans. För medelklass, för ingrodd, för bekväm. Jag menar, på riktigt, jag och höns? Eller jag bland får och getter? Jag som knappt klarar av att rensa ogräs eller skörda alla dessa goda ting som vi just odlat på vår lilla urbana gård. Nej när jag tänker den tanken riktigt till slut är jag egentligen ganska glad att min mans verklighet höll oss tillbaka.

Så just nu försöker jag hitta ett sätt att leva med vetskapen om att min verklighet egentligen är en helt annan än den verklighet jag just nu befinner mig i. Jag älskar att läsa Marias berättelser på bloggen Jordliv, om hur hon och hennes familj söker reda på en sådan verklighet. Jag är så glad att det finns de som faktiskt lyckas bryta sig fria. Sådana livsstilar visar att det går att radikalt ändra på vårt eget öde, av egen fri vilja, mot en hållbarare värld. Jag hoppas hennes blogg inspirerar fler att ta steget ut. För min egen del har jag insett att min uppgift just nu nog ändå ligger gömd någonstans i denna absurda verklighet som omständigheterna har gett mig. Min uppgift handlar om att brygga broar mellan Underlandet och Verkligheten - vilken som nu sedan är vilken, det kan vi debattera.

Jag säger ändå som Alice:

“Have I gone mad? 

I'm afraid so, but let me tell you something, the best people usually are.”

7.8.13

Alice i doktorandträsket

Jag var på det årliga handledarmötet. Det där som ska försäkra både mig själv och insitutionen som stöder mitt projekt om att det blir något av det hela. Och det blir det väl. Det har i alla fall min handledare alltid trott. Själv har jag vacklat.

Det visade sig idag att det hör till processen. Handledaren talade om legitimitetstrappan, om att man i ett visst skede är så förbryllad av precis allt att man varken vet ut eller in.  Från den stund jag började doktorera kan jag säga att min legitimitetstrappa för det mesta pekat neråt. Före jag inledde mina studier förstod jag mig på världen och mig själv i den. Men sen plötsligt var det som om jag hamnade i Alice i Underlandets djupa harhåla. Jag tappade helt greppet om verkligheten. Allting ställdes på ända. Värst var det i våras. Då hade jag lyckats tappa bort både mig själv och den röda tråden. Handledaren menade att de som ger upp oftast gör det i det här skedet.

Jag vet inte om jag kan tjuta Heureka ännu, men på något sätt känns det som om förtvivlan över att inte veta vad jag håller på med inte längre är så stor. Handledaren menade att jag klarat mig på min legitimitetstrappa. Nu lättar det. Vi ska hoppas det.

Så kom jag på att googla lite Alice i Underlandet citat. Och vet ni vad, hennes ord träffar ganska mitt i prick för en doktorand. Eller vad säger ni om det här?


“But I don’t want to go among mad people," Alice remarked.
"Oh, you can’t help that," said the Cat: "we’re all mad here. I’m mad. You’re mad."
"How do you know I’m mad?" said Alice.
"You must be," said the Cat, or you wouldn’t have come here.” 

― Lewis CarrollAlice in Wonderland


Haha, just precis så där känner jag mig ibland inom det akademiska! Självironi, den bästa av ironier!


“Why, sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.”
― Lewis CarrollAlice in Wonderland

Just det. De där morgonstunderna när man vaknar och PhD-tåget kommer tuffande in i det stackars överarbetade huvudet. Och man får känslan att hjälp, snabbt, till kontoret för att skriva ner alla dessa viktiga tankar... men så långt hinner man ju aldrig, eftersom alla dessa vackra omöjliga tankar är putsveck innan barnen är placerade på dagis och jag själv i skrivarstolen.


“Begin at the beginning," the King said, very gravely, "and go on till you come to the end: then stop.” 
― Lewis CarrollAlice in Wonderland

Just det. Ett typiskt råd från en inbiten forskare. Som om skrivarprocessen skulle vara så lätt.

Eller den här:


“Would you tell me, please, which way I ought to go from here?"
"That depends a good deal on where you want to get to."
"I don't much care where –"
"Then it doesn't matter which way you go.” 

― Lewis CarrollAlice in Wonderland


När jag var som mest förvirrad bad jag om vägledning från en massa olika håll. Det kändes som om citatet ovan var svaret jag fick av dem alla... Men nu kanske, kanske, vet jag åt vilket håll jag ska gå...


Och så ett mitt-i-prick citat:

“I can't go back to yesterday because I was a different person then.” 
― Lewis CarrollAlice in Wonderland

Jag har sagt adieu mon dieu till den värld som existerade i mitt förflutna. Den enda vägen härifrån är framåt!


“Who in the world am I? Ah, that's the great puzzle.” 
― Lewis CarrollAlice in Wonderland

En fråga som min forskningsprocess fått mig att grubbla på en hel del. Och jag lär fortsätta grubbla livet ut...

Och till slut en liten illustration efterom Alice inte tycker om böcker utan bilder:






5.8.13

Modernitet vs. verklighet?

Jag har en bekännelse att göra. Jag är en radioknarkare. Eftersom jag dessutom är lat av naturen så knarkar jag mest bara en radiokanals sändningar. Orkar inte byta. Det betyder att jag i sommar har lyssnat på många repriser av Radio Vegas vinterprogram och många gånger har jag också lyssnat två gånger på dagens sommarprat. I söndags blev det helt enkelt för mycket (och gudstjänst är ändå inte min grej liksom) så jag kom mig för att ratta in andra kanaler. I bilen landade vi på P1. Underbar kanal. Förstår inte varför jag inte lyssnat mer på den nu då den når oss utan att behöva gå in via nätet.

Nåja, lyssnade på ett program om några författare från Bulgarien. Där råkade vara en ung författare som talade om sitt hat-kärlek förhållande till sitt hemland. Jag lyssnade och tänkte att jag nog kan hålla med om mycket av det hon säger. Också den hat-kärleksrelationen blir faktiskt bara starkare ju mer man ser och reser utomlands. Nuförtiden har jag också en hat-kärlek-relation till mitt andra hemland, Chile. Nåja, men det riktigt intressanta i hennes prat var hur kärleken låg förankrad i en liten by på landsbygden, eller närmare bestämt hemma hos hennes moster och morbror som hade en småskalig odling av vattenmeloner. Den värld de levde symboliserade för författaren det verkliga Bulgarien, en verklighet som inte längre finns kvar.

Jag tänker att just så är det. När vi tappar kontakten med maten som håller oss vid liv, när vi tappar kontakten med landsbygden, då försvinner också det där verkliga från vår verklighet. Putz weg, finns inte mer. I Finland existerar den verkligheten inte mera. Eller kanske den existerar, men på mycket få ställen. Jag kan få en känsla av den när vi åker ut och hämtar mjölk från bonden. Men ändå inte. Verkligheten har fått ge vika för moderniteten.

En annan dag lyssnade jag på ett program om björnens betydelse för den finska folksjälen. Detta program sändes dock på Radio Vega. Och det var en repris från vintern. Det var intressant att höra, inte enbart hur central björnen varit i den finska folktron. Men ännu mer intressant var det att höra om "kolonialiseringen" (de kallade det inte för det men det var just var det var) som en man vid namnet Stenius genomförde i östra Finland under svenska tiden. Tanken var att få det finska folket att assimilera sig. Folktron, som den om björnen, skulle utrotas. Jag tänkte för mig själv att det nog är där roten till svenskagget ligger. Jag tänkte att kanske mina finska vänner ändå talade en gnutta sanning då de talade om Sverige som en kolonialmakt på finska marker. Men det man glömmer att säga i sådana sammanhang är att den svenska kronan betedde sig precis lika illa i svenskbygden i det svenska riket. Inte handlade det om att vara finne eller svensk, det handlade om "det civiliserade" kungadömet med högsäte i Stockholm mot det hedniska och barbariska ute i periferin, det som skulle koloniseras.

Så lyssnar jag på nyheterna idag. Metso säger upp 750 personer. Småhandlarna hamnar stänga sina butiker pga bristande lönsamhet. Vemod, och elände. Det går snabbt utför för den moderna staten. I Vasabladet skrivs stora rubriker om ungdomsarbetslösheten och de olika programmen som ska tackla denna arbetslöshet. Jag känner mig helt utmattad. Programmen handlar om vad? Utbildning, utbildning och utbildning. Suck och stön. Okej, låtom oss utbilda oss - men är det faktiskt lösningen på Finlands problem? Vad ska vi utbilda oss till? Vad ska vi sälja på export? På något sätt skulle jag vilja återgå till den där trygga känslan av verklighet. Den känslan av att vi som grupp kan må bra bara vi tyr oss till vår omgivning. Kanske vi inte behöver börja dyrka björnarna, men nog marken som omringar oss. Varför kan vi inte jobba mot en hållabarare livstil som inkluderar småskaligt jordbruk? Jag har sagt det förr och säger det igen: jag tror att måna av dessa unga arbetslösa kunde göra en bra insats som ekobönder. Efterfrågan på ekologiskt odlade produkter är så stor i Finland att man måste importera produkter för det finns inte tillräckligt att få på lokalt håll. Färska ägg från frigående höns är en bristvara, åtminstone är i stan. På samma gång faller ögonen på en liten notis i tidningen: jord- och skogsbruksministeriet ska införa fler föreskrifter mot handeln av mjölk direkt från bonden. Endast de stora producenterna har kapacitet att uppfylla kraven. Man blir bara så less. Ibland känns det som om det inte är så stor skillnad på den finska staten idag i jämförelse med det svenska kungariket... När det förr handlade om att uppbära skatter och att kolonisera folket så handlar det idag om att göra så galna föreskrifter att ingen människa i världen kan leva ett gott liv på mindre. När ska vi någonsin lära oss? Stort är inte alltid bra. Ibland kan smått faktiskt vara riktigt optimalt.


Sådärja. Nu har jag förvirrat mig själv och den stackare som orkat läsa så här långt.

Egentligen hade jag tänkt skriva om feminism, om att vara mor och om att jobba med akademiskt arbete. Men det får bli en annan dag!

Gonatt på er.

3.8.13

Sommarprat om mat och barn

Jag vill rekommendera Harriet Strandviks lysande sommarprat på Ålands Radio om mat och barn.

Harriet Strandvik sommarprat

Jag delar en stor del av hennes tankar om hur viktigt det är att lära barnen om maten, varifrån den kommer och hur man förvandlar råvaror till goda matupplevelser.

Synd att pratet endast gick ut i etern på holmen. Känns som om de greppar det här med mat där redan. Vi var till Micke Björklunds Smakby när vi var där för några veckor sedan. Lokalproducerad glad gris. Det åt jag. På samma gång hörde man på nyheterna hur man i Finland nu börjat rulla ut GMO-sojan till grisuppfödarna. Kändes helt motstridigti förhållande till den inspirationsfyllda lunchen ute vid Kastelholms slott. Mera Björklundare och Strandvikare på fastlandet, tack!

2.8.13

Förvirrande tankar

Jag är tillbaka i skrivarstolen och känner att det är dags att avlägga en kort rapport även här. Mellan varven försöker jag även göra något vettigt av mina tre vetenskapliga artiklar som nu legat och väntat på mig så pass länge att jag nästan tycker själv att de verkar bra.

Om feminism om kvinnoidealet: Jag har tänkt mycket och fortsätter min inre strid. Jag håller inte alls med alla feminister om att striden om jämställdhet alltid är värd att befatta sig med. Tyckte om inlägget av "Kvintettfamilj" om ämnet. Jag ser istället att en sådan strid leder till utbrändhet bland många kvinnor och vilsenhet bland män. Och det leder till onödigt många skiljmässor och personlig olycka. Problemet är att vi redan är programmerade in i våra roller - åtmistone vi kvinnor har från ung ålder fått veta att "the world is at our feet", männen har väl fått haka på eftersom de inte haft något val. Det är inte lätt att programmera om i vuxen ålder. Att bestämma sig att det där med karriär var egentligen bara ett dumt påhitt, man blir lyckligare med mindre. Ja och att de egna valmöjligheter till en inre lycka kanske faktiskt ökar (!) om man är beredd att välja rätt. Det är inte lätt. Fast jag predikar om hemmet och hur viktigt det är att satsa där hemma så har jag inte lyckats släppa taget om mina yrkesambitioner. Jag kan inte för mitt liv heller identifiera mig med hemmafru-idealet. Handen på hjärtat, efter två månader hemma vid spisen är jag glad att få vara ute på fronten igen!

Om normer: det är jäkligt jobbigt att gå omkring och fundera på normers vara eller inte vara hela tiden. Speciellt jobbigt är det att göra förändringar i praktiken. Man blir helt slut bara av själva tanken. Så istället för att leka strikt, återhållsam eko-morsa var jag i början av veckan till H&M och köpte slavarbetes jeans åt mina barn. Billigt och bra, synd bara att jag är medveten om att det antagligen gömmer sig några underbetalda bangladeshkor i sömmarna på de byxorna. Men barnen blev jätte glada att äntligen få ett par nya och passliga jeans, exakt sådana som de har önskat sig. Sen för att ännu uppfylla deras högsta konsumtionsönskan hittills var vi inne till skoaffären och köpte blinkande springskor åt dem. Det skär i ögonen på denna mor varje gång de lägger ner foten i marken och disco-ljusen börjar blinka. Men oh well, ungarna är glada och skoproblemet är löst. Vad mer kan man begära? Ja det skulle vara att skorna skulle vara slavfria då. Men det är nog för mycket begärt.